Vinös

Château Chambert-Marbuzet 2005

2011-10-06T20:53:00.001+02:00

Mintdominerad och lite småbullrig. Saknar den där härliga mogna och rena frukten som kännetecknar nästan alla bättre bordeauxviner från 2005. Istället bjuds mycket ek och svartvinbärsbuske.

I munnen fortsätter de lite spretiga och enkla intrycken. Mörk frukt, grovhuggen ek och lite jordighet. Kort och ekbesk avslutning. En besvikelse. Drick inom 5 år. 86 poäng.

Prunotto Barolo 2000

2011-10-03T21:02:00.000+02:00

En väldigt försiktig och blyg näsa möter oss trots någon timme i karaff. Strimmor av lakrits och lite blyga violer backas upp av röd fin frukt. Lite läder och vediga kryddor skvallrar om vinets ålder.

I munnen är vinet lätt och balansen väl utförd men trots det är det här inget som får oss att gå igång. Det är felfritt och har sina kvaliteter med det känns verkligen som en kommersiell instegsbarolo utan någon riktig själ. Mellanmjölk från Piemonte.

89 poäng. Drick upp inom 4 år.

Schäfer-Frölich Felseneck Riesling Spätlese 2009

2011-10-02T17:46:00.004+02:00

Fläder, mineral och ljusa honungstoner. Efter några timmar slinker en liten antydan av vulkat gummi fram.

En försiktig bikarbonatig sprits lyfter fram smaker av honungspastill och fläder. Sötman är påtaglig och i våra munnar är det här mer halvsött än halvtorrt. Det är egentligen bara den lilla gummitonen som hindrar detta från att kunna extraknäcka som typ en bättre moscato d'Asti.

Avslutningen är riktigt härlig med en sötma som hålls i schack av mineral och fin syra. 87 poäng.

Benanti Etna Rosso Rovittello 2001

2011-09-30T06:52:00.000+02:00

Kryddig doft med torkade körsbär, lite nagellack, sandelträ, svart mineral och våt blomjord.

I munnen välstrukturerat, något eldigt med torkad frukt, fat och fin balans. Doftens våta blomjorden kommer i munnen tillbaka i form av en höstig lövhög.

Vi har tidigare blivit enormt imponerade av denna firmas toppvin, Serra della Contessa. Kvällens flaska spelar definitivt inte i samma liga men är ändå väldigt god i sin speciella och intressanta stil.

91 poäng. Drick nu.

Leon Barral Jadis 2005

2011-09-27T06:04:00.003+02:00

Det var ett tag sedan vi drack Jadis -05 och det känns härligt att återigen få sätta skruven i korken.

Doften är inget mindre än sensationell med sina rena blåbärstoner och flintrök. De äppliga och barrskogigt gröna tonerna som fanns för några år sedan står inte längre att finna.

Vi har nog druckit Barral 20 gånger de senaste åren utan att stöta på en defekt butelj. Antingen har vi haft tur eller också är lågsvavlade viner inte så instabila så länge källaren är sval och mörk.

I munnen märks vinets ålder och man kan kanske börja ana en antydan till carignanbläckighet som en följd av att strukturen blivit mindre rigid. Men när våg efter våg med blåbärsfrukt, kryddor och mineral väller fram är det svårt att vara kritisk. 91 poäng. Drick nu.

Luigi Pira Barbera d'Alba 2006

2011-09-26T21:16:00.003+02:00

Fin, småmullig och oerhört ursprungstypisk barberanäsa med lakrits, björnbär, blåbär, vildhallon och svartvinbärsblad.

Mjuk och lätt i munnen med en nästan obefintlig attack. Ren och mineralig avslutning som på Pira-typiskt manér lämnar en ultratorr liten avskedskyss med markerad beska.

Drick nu. 89 poäng.

Château de Pez 2000

2011-09-24T13:42:00.000+02:00

Förvånansvärt ungbärig och finstämd näsa med blåbär, plommon och lite kaffe. Inte den mest komplexa Bordeaux vi haft i våra glas men härligt ursprungstypisk och inbjudande.

I munnen är tanninerna kanske tyvärr lite frånvarande vilket förstärker intrycken av en något enkel, om än god, bordeaux. Avslutningen är ren, bärig och mineraligt välbalanserad. Det här är verkligen urtypen av lättdrucken bruksbordeaux.

Eftersom tanninstrukturen börjar krackelera kan vi inte gärna rekommendera längre lagring vilket är lite synd med tanke på att snoken fortfarande känns oförlöst. De kanske skulle de backa upp ryggraden med lite hårdare fatning? Eller minska ner den för Médoc ovanligt höga merlotandelen?

Loimer Spiegel Grüner Veltliner 2006

2011-09-23T19:10:00.001+02:00

Härligt druvtypisk näsa med massor av grape, mineral, päron, vita blommor och lite kryddighet.

Men i munnen är den tyvärr lite spretig, beskan lite för väl tilltagen och framförallt något baktung. Den är faktiskt inte väsenskild från en småklumpig gewürztraminer. Vi mindes det här vinet som långt mycket bättre. Ikväll är det typ 92 poäng i snoken och 85 i munnen.

G.D. Vajra Langhe Freisa Kyè 2004

2011-09-21T22:35:00.000+02:00

Det är ju inte varje dag man dricker Freisa. Men de smakprov vi fått under resor i Piemonte har varit trevliga viner som vi utan tvekan skulle kunna placera som bra Langhe Nebbiolo om vi fick dem blint. Att sen Parker kallat druvan för repugnant gör bara att vi blir mer sugna.

Näsan är ganska anonym men innehåller lite sottobosco och rostade nötter. Frukten lyser dock med sin frånvaro. I munnen får vi ett välbalanserat men blygt vin som slinker ner lätt utan att lämna några större avtryck. Men det innebär inte att det är dåligt, balansen är fint utförd och munkänslan är slank.

Sammanfattningsvis ett bra och småtrevligt vin men kanske inte något man går och trånar efter.

Domaine de la Côte de l'Ange 2001

2011-09-19T21:33:00.001+02:00

Helt underbar grenachedominerad näsa med vildhallon, lakritsremmar, knallpulver, ljung och mineral. Ett elegant, moget vin med sniffvänlig komplexitet.

Munkänslan är läskande, syran fullt tillräcklig och strukturen anmärkningsvärd med tanke på åldern. Det här är riktigt bra grejer. Det finns visserligen, som så ofta i Châteauneuf, lite gröna toner i eftersmaken. Om man tycker de är störande eller ej är såklart individuellt men grönheten finns tvivelsutan där. För oss är det inga problem i just det här vinet, främst tack vare att det är helt torrt.

Summa summarum blir det en stor tumme upp för Côte de l'Ange.

Château Camensac 1996

2011-09-18T10:12:00.000+02:00

Vi gillar baksideetiketter med mycket text. Camensac har en kortare essä på flaskans baksida där de beskriver Haut-Médoc som "joyau national" med rykte om sig att vara en "berceau des plus grands vin rouges du monde". Och sen lite info om 1855 och såklart ett konstaterande att Camensac tillhör denna lilla utvalda "élite".

Vi drar korken ur denna joyau för att skapa vår egen uppfattning. Mörk powernäsa med vinbär och en första glimt in i stallet. Riktigt bra. Man hajar exakt hur det här vinet måste doftat som ungt, spåren av grädde och kaffe finns fortfarande kvar.

I munnen tuff, sträv fortfarande ung. Årgångstypisk machokaraktär med tät cabernetfrukt och hög fyllighet. Tanninerna är välgjorda (om än inte velouté som etiketten påstår) och syran stringent. Vi blir faktiskt ordentligt överraskade över den höga kvaliteten och ångrar djupt att vi inte köpte fler flaskor (€16!) på Carrefours Foire Aux Vins hösten 2000.

Quenardel Special Club 1995

2011-09-17T07:24:00.002+02:00

Väldigt utvecklad men fin näsa med gul frukt som för våra associationer till mogen chardonnay snarare än köttig Verzenay-pinot. Bra mineralitet som tyvärr känns lite skymd bakom de oxidativa tonerna. Nymalet kaffe. Övermogna gula plommon.

I munnen är mognaden inte lika påtaglig men de rökiga kaffetonerna finns där, liksom mogen chardonnayfrukt. Bra längd.

Vi har haft förmånen att dricka två andra riktigt bra 95:or senaste tiden (Krug och Audoin de Dampierre Prestige) och Quernadel SC bleknar tyvärr rejält i jämförelsen.

Drick upp idag!

Château Taillefer 2000

2011-09-16T07:01:00.002+02:00

Urtjusig och härligt Pomerol-dekadent snok. Dock utan att ge avkall på seriositet eller klass. Grafit, mint och glansig mörk frukt. A beauty.

I munnen tät men absolut inte tung. Mörksöt frukt, nedsmälta tanniner och mineralpackad svans med fina syror. Det här är välgjort, snyggt och riktigt, riktigt gott.

Drick upp inom 5 år.

Brezza Barolo Cannubi 2000

2011-09-13T14:30:00.000+02:00

Cannubis sandiga jordar har en begränsad förmåga att hålla vatten under varma årgångar som denna. Men den skicklige traditionalisten Enzo Brezza brukar kunna leverera bra skit även vid tuffa förhållanden.

Doften är vidöppen med en för Brezzas Cannubi typisk kombo av lakrits och körsbär. Komplexiteten är påfallande med fin utmejslad mineralitet och blommighet. Härlig näsa!

I munnen excellerar vinet på sedvanligt fjäderlätt traditionalistmanér med en tät kärna av mittfrukt, underbara syror och skönt raspiga nebbatanniner. Avslutningen med lakrits, torkade körsbär och mineral är helt oemotståndlig.

Drick upp inom 5 år.

Château Léoville-Poyferré 2001

2011-09-11T10:56:00.000+02:00

Guldentrecôte från Willy Ohlsson står på programmet ikväll. Ett vackert marmorerat kött som först hängs i 4 veckor, doppas i smält fett och sen 4 veckor till på kroken innan det hamnar i köttdisken. Så vad välja för vin till detta? Efter en stunds Excel-bläddrande i källararket faller valet på Léoville-Poyferré från 2001.

Doften är lite blyg men elegant och med fin komplexitet. Lakrisal och ljus mineral. Kaffe, mild rök och helt integrerade, dyra fat. Högt uppe i glaset svävar såna där svartvinbärsdimmor som finns i exempelvis Ducru, dock inte med samma täthet. Ett sirligt och mycket vackert vin.

I munnen medelfylligt med kraftiga men pulveriserade tanniner, stringenta syror och klassiskt mineraldriv. Svarta vinbär med sina blad. Helt perfekt balans. Kliniskt ren i avslutningen med mognad och hög komplexitet. Grand vin!

Det känns som att vi fick förmånen att dricka vinet på sin absoluta topp. Det håller garanterat ihop i flera år till men kommer inte kunna bli bättre än såhär.

Luciano Sandrone Barbera d'Alba 2004

2011-09-09T06:04:00.000+02:00

Först kommer, som vanligt med Sandrone, en hel del vaniljinfuserat sötfjäsk. Som tur är vädras det relativt snabbt bort. Men även därefter är fatningen lite för hård för vår smak. Den rena mineraliga barberafukt som detta vin definitivt innehåller borde få skina mer utan ekridåer.

I munnen är det oväntat ungt, vi snackar ändå 7-årig barbera, men också välpolerat på gränsen till opersonligt. Rent tekniskt finns det inga fel på det här vinet men det finns mycket annat i Piemonte som vi tycker är mer engagerande och entusiasmerande.

Château Belair 2001

2011-09-04T08:06:00.001+02:00

En doft som direkt ur flaskan bolmar av dyr, söt ek. Efter några timmar i karaff tonar ett ultraklassiskt och elegansdrivet Saint Emilion-vin fram med söt, plommondoftande merlotfrukt, kaffe och tobak.

Lätt och välgjort i munnen med mera plommon, spänstiga tanniner och en syrlig, klassisk och mycket elegant avslutning. Detta är stilmässigt right up our alley och påminner inte så lite om exempelvis Figeac.

Belair har fått rätt mycket stryk av Parker et al. och då blev det för några år sedan som det brukar - nya ägare (Jean-Pierre Moueix) kommer in och sjösätter stora förändringsprojekt. Dessutom fick vinet ny etikett och ett nytt namn på köpet: Bélair-Monange. Vi hoppas att de inte gör för stora ingrepp i stilen, Bordeaux behöver fler viner av den här typen.

Comte Audoin de Dampierre Grand Cru Prestige 1995

2011-09-03T07:25:00.000+02:00

Klassisk förslutning med snören som håller fast korken istället för en metallgrimma.

Underbar, komplex och perfekt mogen doft av smörstekta päron, fat, vita vinbär, mandarin och grape. Wow.

I munnen: gråpäron, mineral och krispiga gula plommon. Syran är medelhög och avslutningen perfekt balanserad med lent smekande textur. Sjukt bra.

Det här är ett av de bästa viner vi druckit, alla kategorier, på mycket länge.

Virna Barolo 1999

2011-09-02T08:22:00.000+02:00

Underbar nebbiolodoft som precis gått in ett första mognadsskede med läder och farinsocker. Kanske lite mer modernistisk än tidigare 90-talsårgångar. Faten har blyertskänsla och frukten är mellanmörk, lite som mosade blåbär. Som vanligt i seriös barolo finns hur mycket komplexitet som helst: torkade kryddor, pelargon, viol, menthol och nagellack. Riktigt bra.

I munnen känns vinet fortfarande relativt ungt men balansen är perfekt och avslutningen med bra syror, sandiga tanniner, lite alkoholeldighet och torkade blommor är bara så snygg. Den här ingångsbarolon gör slarvsylta av många mer kända, och betydligt högre prissatta, baroli.

Njut idag eller om 5 år.

Col d'Orcia Rosso di Montalcino 2007

2011-08-31T22:52:00.000+02:00

Stallig som en bruksbordeaux i doften med lite fat och mörk frukt. Korrekt och relativt ung i munnen med mörka bär och betydligt lägre syra än i Brunellon. Helt OK vin men det finns mycket på bolaget som är bättre i den här prisklassen.

Tenuta San Guido Le Difese 2006

2011-08-28T09:30:00.002+02:00

"Sassicaias tredjevin" om uttrycket tillåts. Fin, mineralig, fortfarande bärig näsa med ett försiktigt inslag av fat och kryddor. Frukten är så där mulligt slånbärsinriktad som i exempelvis Montevertine och det känns nästan som att det skulle vara 70/30 i sangioveses favör istället för tvärtom. I munnen: medelfylligt och modernt med ren och mineralig bärighet. Avslutningen är klinisk och frukttät med bra persistens. Difese är utan tvekan ett proffsjobb och vi skulle gärna dricka det betydligt oftare.

Gott som gatan idag och kommer funka lika fint om 4 år.

Cascina Cucco Barolo Cerrati 2004

2011-08-25T20:26:00.000+02:00

Vacker ljusröd och transparent nebbiolofärg. Härlig doft av menthol, fat, kanel, körsbär, selleri och torkade blommor. I munnen bjuds vi fina men muskliga serralungatanniner i en i övrigt väldigt lätt kropp. Ska man hitta någon anmärkning är det kanske ett lite tunt mittparti men det är inget som stör oss. Det här kan vi dricka alla dar i veckan.

Slutsats: Man kan ana lite mognad och frukten har käkat lite ek sen förra påhälsningen. Men vinet är fortfarande ungt och kommer blir ännu bättre om 3-4 år.

Château Maucaillou 2005

2011-08-24T10:35:00.001+02:00

I vår värld slåss Maucaillou med Chasse-Spleen om att vara det nästa bästa vinet i Moulis efter Poujeaux. Ikväll testar vi 05:an för första gången.

Det första intrycket är Margaux-likt med fin blommighet och ek som redan bäddats in fint i tät vinbärsfrukt. En grön paprika, lite plommon och mineral kommer också fram och fullbordar den underbart ursprungstypiska doften. Det enda lite udda inslaget är något som vi först associerar till menthol men som snarare doftar tigerbalsam.

I munnen är det lätt, rent och ungt. Tanninerna är kanske inte av allra högsta kvalitet men till mat gör de sitt jobb klanderfritt. Detta är den bästa Maucaillou vi druckit och det är definitivt ett slott vi kommer shoppa mängder av när 09:orna kommer. Rekommenderat drickfönster: 2013-2020.

Blindprovning

2011-08-23T09:25:00.000+02:00

Dags för middag med Bring Your Own Booze och blindprovning. Vi har marinerat lammfilé persian style i 24 timmar med yoghurt och gul lök. Men istället för kolgrillning blir det stekpannan på grund av regn. Till det en sallad med grillad fänkål, aubergine, mathavre, citron, sparris och en massa annat gott. Men först: provning. Är det tävling och prestige? Alltid.

Glas 1: Fullmogen Bordeaux. Vi känner genast igen Château Pontet-Canet 1998, ett av våra två bidrag till kvällens uppställning. Givetvis är det lite fusk att köra ett vin som vi redan druckit två gånger i år men är det tävling så är det. Gissningarna runt bordet kretsar runt (ännu) äldre bordeaux från östra stranden. Vinet är ikväll både lättare och mer utvecklat än vid tidigare påhälsningar. Dessutom har en såhär blyg (men väldigt vacker) viol svårt att stå upp mot andra mer muskulära viner när de provas sida vid sida.

Glas 2: Nu blir det svårare. Hårt fatad, mörk senskördad frukt, knäck och smörkola. Rent generellt en doft som är modernt generisk och ovanlig på samma gång. Sånt är svårt i blindprovningar. Vi hittar inga bra markörer eller ledtrådar att hänga upp våra gissningar på. Det visar sig vara vårt andra vin La Spinetta Barbera d'Alba Gallina 2005. Vi vet att Systembolaget i sin beskrivning anger lavendel och det stämmer faktiskt rätt bra. Men vi var för klena provare för att sätta den tonen själva. Annorlunda och gott som tusan men vi köper kanske hellre två flaskor Ca di Pian när vi är sugna på barbera.

Glas 3: Återigen en hög dos av hårt rostade fat. Det är svårt att skymta så mycket annat bakom eken men i munnen smäller det till bra med söta mörka bär, lakrits och mörk choklad. Avslutningen är bombastiskt välgjord med väldigt kraftfull tanninstruktur och en extremt lång och behaglig avslutning. Vår gissning går till Toskana, en super tuscan eller powerbrunello. Men det vette fan om det går att kräma sån här kraft ur sangiovese? Facit: Numanthia 2007. Ojdå. Toro som vi dömt ut för all framtid efter travestier som Pago La Jara. Skönt att få sina fördomar punkterade ibland. Det här vinet kan nog bli fantastiskt bra om frukten förmår käka upp all ek.

glas 4: Söt, svulstig, fjäskig, lite grön och fatdominerad doft med mörk frukt, mejeri och sylt. Visst doftar det varmklimatssyrah? I munnen är den väldigt söt och i kombination med mer gröna toner känns det inte särskilt kul. Vi har svårt att komma fram till en gissning och släpper till slut syrah-spåret och landar i överprisad châteauneuf från överambitiös modernistproducent. Facit: Ventisquero Pangea Syrah 2007. Inte riktigt vår tekopp och vi kommer inte börja dricka vin från Chile.

Louis Jadot Beaune Premier Cru 1999

2011-08-21T20:50:00.000+02:00

Ni minns hysterin i våras när den kom, fullmogen premier cru-bourgogne till vrakpris. På Passagen slogs de sedvanliga munskänksnördarna med folk som tidigare aldrig varit på ett släpp (känns igen på de medhavda, utrivna Kronstam-recensionerna). Smockan hängde i luften. Några dagar senare promenerade vi in på passagen och köpte 4 flaskor utan att köa och trängas. Skönt att för en gångs skull få känna sig on top of things.

De tre första flaskorna vi köpte har varit riktigt bra och ikväll, till en gryta med lårfilé av majskyckling, morötter, svamp, lök och grädde, knäcker vi den sista kvarvarande buteljen.

Det gäller att tänka bort den låga prislappen när man dricker detta. Det är så långt från ett vanligt 150-kronorsplonk från Bourgogne man kan komma. Fin mognadskomplexitet med fat, blodapelsin, nypon, söta rotfrukter, läder och lite grönt te. I smaken märks mognaden betydligt mer än i doften men det är bara härligt.

Man får nog konstatera att uppståndelsen på marssläppet var befogad. De här vinet har gett oss en njutning som motiverar en mycket högre prislapp. Kan vi hoppas på en repris med exempelvis 2002:orna?

Elio Altare Barbera d'Alba 2007

2011-08-19T10:04:00.001+02:00

Elegant, komplex och renfruktig barbera med toner av solmogna blåbär, odlade hallon och finaste La Morra-mineral. I munnen är den fjäderlätt, välbalanserad och ren. Avslutningen, med salivframtvingande barberasyror, är helt oemotståndlig. Som att dricka skogsbär i chablis.

Precis som tidigare tycker vi att 2007, utan tvekan, är den bästa Barbera d'Alba från Altare som vi druckit. Och vi har druckit samtliga årgångar på 2000-talet.

Med tanke på att hans prestigebarbera kostar 4 ggr så mycket kan vi inte tycka annat än att kvällens vin ger otroligt mycket mer värde för pengarna.

Drick upp inom om 3 år.

Jacquesson Avize Grand Cru 1996

2011-08-17T09:17:00.000+02:00

En mix av de tre sydostvända växtplatserna La Fosse, Némery och Champ Caïn. Den sistnämnda är en av Avize absolut främsta och ingår även i Jacquessons vanliga vintage. Och säljs, från och med årgång 2002, även som separat buteljering. Ålder på Grand Cru- chardonnaystockarna: 30-50 år. Fermentering på fat. Dosage 3.5 g = Extra Brut. Deggad i Q3 2006. Den som inte känner snålvattnet rinna efter sån här data är fanome död inombords...

Kombinationen BdB och fat är ovanligt lyckad i detta vin. Ibland kan den kombinationen bli lite spretig (tänk Bonnaire Boisé) men här bidrar faten med fyllighet och bredd, som en kompensation för avsaknaden av pinot.

Syran är inte jättehög trots monsterförutsättningarna i form av Avize och 1996. Anledningen till detta stavas såklart fullständig malolaktisk jäsning.

Den begynnande mognaden gör att associationer till Selosse mer oxidativa Avize-stil poppar upp. Det här vinet är enormt gott idag men kommer utan problem skänka njutning i minst 5 år till.

Château Haut-Coteau 2003

2011-08-17T09:01:00.001+02:00

Enkel men bra ingångs-St Estephe. Kostade €14 på plats för några år sedan och slår alla bolagets bordeauxer under 200 spänn på fingrarna.

Modern, söt svartvinbärsfrukt med stadig ekbackning. Tanninerna något märkta av årgången. Drick inom 3 år.

La Spinetta Langhe Nebbiolo 2006 & 2008

2011-08-15T22:00:00.000+02:00

Det här vinet har varit en av trotjänarna i vår källare under många år. I augustisläppet kom 08:orna och vi korkar upp en flaska tillsammans med en 06:a.

I näsan gör bägge vinerna det de kan bäst, bjuder upp till dans som vore de betydligt dyrare modernistbarbaresco. Fatkaraktären är väldigt tydlig men inte på något sätt störande, frukten är körsbärsfräsch och modern med lite torkade blommor högst upp. I munnen är 06:an snäppet vassare i strukturen men 08:an gör inte bort sig på något sätt.

Om man ska jämföra 2008 med någon tidigare årgång ligger 2005 närmast med sin omedelbara drickbarhet och charm. När 2006 kom kände vi att det var den bästa årgången någonsin men att den behövde några år i källaren. Vi ändrar inte det omdömet idag, vid 5 års ålder bjuder den en otroligt härlig vinupplevelse för en minst sagt rimlig peng.

Jean Pierre Gaussen Cuvée Longue Garde 2001

2011-08-14T07:36:00.000+02:00

Vi gillar Bandol. Och ikväll dricker vi en av de topparna i distriktet, Gaussens prestigecuvée Longue Garde. Deras standardbandol brukar bestå av typ 70/30 mourvèdre/cinsault men Longue Garde är, beroende på årgång, 95-99% mourvèdre toppat med lite grenache från gamla stockar.

Färgen är vackert mörk och mourvèdretät. De första sniffarna känns faktiskt som mogen cab men sen hamnar vi direkt i Bandol i expressfart. Vi snackar mörk söt frukt, choklad, fatlagrat destillat, sous-bois, hö och nyriden hästsadel. Och överst i glaset, en svävande ton av mint. Avslutningen är exemplarisk med mineraler, bra syra och ursprungtypisk alkoholvärme.

Det här är riktigt, riktigt bra men håll temperaturen under uppsikt varma sommardagar. Vinet klarar inte rumstemperatur. Drick nu eller om 10 år.

Château de Fieuzal 2008

2011-08-09T18:50:00.000+02:00

Efter några besvikelser med grinsnipiga 07:or ger vi oss ikväll i kast med en 08:a som fått bra kritik både i Sverige och av advokaten.

Trots att vi karafferat 8 timmar i förväg möts våra snokar av en knuten doft som är bullrig, grov, varm och relativt hårt fatad. Vi häller fram och tillbaka mellan två karaffer och väntar några timmar till. Det får doften att öppna upp sig men med tanke på vad som då hänt i glaset hade vi nog hellre druckit skiten direkt. Fieuzal luktar cocos, vanilj, nysågad ekplanka, alkohol och likörsöta mörka bär. I munnen fortsätter eken att dominera och när man svalt stannar en obehaglig cocossöt ekbeska kvar trots att det inte är något fel på syrorna.

Vi hajar nada. Håkan Larsson rekade det här vinet i DI och skriver att det har "fin ursprungskaraktär"!? Det är ungefär det sista omdöme vi skulle ge detta vin...

Henriot Brut Millésimé 1996

2011-08-06T16:43:00.003+02:00

Mystiken tätnar. Michel Jamais skrev i april om en övermogen Henriot -96 och jag kommenterade posten med att jag tror att de flaskor som såldes på bolaget initialt (och kostade 469 kr) var i prima skick. Men, att batch #2 (som kom 2010 och låg och en hundring högre i pris) bestod av flaskor som var varmlagrade som mognat alltför snabbt. Och att det alltså var sådana flaskor som Michel råkat ut för.

Igår öppnade vi en flaska från det ursprungliga partiet och den visade visserligen begynnande mognad men var långt mycket mindre utvecklad än de flaskor från batch #2 vi drack i våras.

Hur smakade det då? Jo tack bra. Kvittenmarmelad, tropisk frukt, gula äpplen och rostade nötter. I munnen bjuds simmig och krämig textur med bra syra och en elegant avslutning fylld med ännu mer gul tropisk frukt. Mums. Drick nu eller om 5 år.

Domaine de Brizé Clos Medecin 2005

2011-08-04T13:55:00.000+02:00

En 50/50-cocktail på Sauvignon och Franc. Doften är rätt enkel och dominerad av alla svartvinbärsbuskens delar: bär, blad och stammar. Det här vinet skulle kunna bli riktigt bra med ett något försiktigare uttag. Mognadsmässigt är det ingen brådska. Det finns en hel del funk i smaken som skulle kunna bli intressant efter 5-6 år i källaren.

Yannick Amirault Bourgueil Les Quartiers 2003

2011-08-03T16:08:00.001+02:00

Det här vinet köpte vi för 5-6 år sedan för typ 150 spänn och det känns som att vi rånade bolaget. Det är riktigt bra med tät, modern svartvinbärsfrukt, lite matvänliga gröna stråk, klanderfri struktur och riktigt bra balans. Levererar på topp idag och förmodligen i minst 4-5 år till. Loiredalen rules.

Château des Annereaux 2000

2011-08-03T08:00:00.000+02:00

Ikväll bjuds fullmogen satellit från 2000, en årgång som när den skulle nasas var den bästa sedan 1947 men idag hamnat i bakvattnet bakom 2005, 2009 och 2010. Den gamla regeln om att århundradets årgång inträffar vart 10:e år i Bordeaux tycks stämma fortfarande.

Vinet är behagligt moget med grispiss, nymockat stall, hö och lövhög. Cabernetkomponenten känns tydligare än de 30% som den utgör. Vi har druckit några 90-talsårgångar Annereaux och det här känns faktiskt snäppet sämre än exempelvis -95 och -96. Men för prislappen får man ändå ett väldigt högt drickvärde och en perfekt kamrat till mat.

Krug 1995

2011-07-22T18:11:00.001+02:00

Vi trodde nog att det här vinet skulle ha kommit längre i sin utveckling. Det är visserligen enormt komplext och rikt men ungt med blommor, citrus och mineraltoner som dominerande inslag. Vi tycker att 1995 markerade starten på en Krug-era med lite mindre fatkaraktär och kvällens flaska stärker den tesen. Varken -95, -96 eller -98 har de lite rökiga och nötiga inslagen som finns i exempelvis -89 och -90. Men syran är den högsta vi någonsin upplevt i en 95:a från Champagne. Nästa flaska får nog vänta till typ 2020.

d'Annona Barbera d'Asti superiore 2007

2011-07-16T10:08:00.004+02:00

För oss som tycker att barbera är the most haunting and brilliant and thrilling and subtle and ancient on the planet (nåja, nästan i alla fall), är detta Monferrato-vin ett riktigt brakfynd. Vi har druckit lådvis av det under våren och det passar molto bene till alla former av italiensk husmanskost. Tät, maffigt blåbärs- och björnbärssöt, senskördad men inte överextraherad frukt, perfekt avvägd (=försiktig) fatning och underbara klingande barberasyror. Testa det bredvid godtyckligt annat vin för under 200 spänn och upplev hur d'Annona levererar en KO som inte setts sen Tyson trappade ner på litiumtabletterna.

Elio Altare L'Insieme 2001

2011-07-15T09:21:00.001+02:00

S drar blint till med "mogen bordeauxblend från Italien" vilket är en rätt bra gissning, innehållsförteckningen är 40% cab, 20% barb, 20% nebba, 10% dolcetto, 5% syrah, 5% petit verdot. Rakt igenom den oortodoxa druvblandningen märks Altares vinmakande med en rätt generös barriquedos, alokoholhetta, ren sötmogen frukt och perfekta syror. Kvalitetsmässigt ligger det här ungefär i paritet med hans standardbarolo fast kanske med snäppet lägre lagringsduglighet.

3 x champagne

2011-07-14T18:11:00.004+02:00

P&L bjuder på, eller ska vi säga skämmer bort oss med, finfint bubbel ikväll.

Först ut är R&L Legras Cuvée St-Vincent 1996, en producent som precis som vanligt imponerar stort på oss. Det är första gången vi provar 96:an av CsV, vi har inte ens börjat tulla av 90:orna i vår egen källare ännu. Den är rätt kraftigt autolytisk (och fatad?) och har inte börjat visa någon som helst mognad ännu. Inte helt olik Dom Ruinart 1996 med sina gummitoner men är lite lättare, blommigare och har mer mineralfokus. Syran är inte särskilt hög trots kombinationen blanc de blancs/1996/prestigecuvée. Vin nr 2 är även det en favorit hos oss, Philipponnat Clos des Goisses 1998, en årgång vi länge hävdat är generellt undervärderad i Champagne. Tittar man på 90-talsårgångarna tycker vi att den är i paritet med de två överskattade årgångarna -99 och -90 men sämre än fantomerna -95 och -96. Doften är svettigt maskulin med fat, kryddor, nyknäckta valnötter, bromsbelägg, kakao och pinot-frukt som blodapelsin och hagtorn. Mördande ung. I munnen visar den klass men den ropar även där på minst ett decenniums extra lagring. Den otacksamma uppgiften att starta sist ikväll får Billecart-Salmon Blanc de Blancs 1999. Trots lite klenare benstomme klarar den faktiskt av att stå upp emot en bully som Clos des Goisses. I avsaknad av pinot power får den briljera med sirlig elegans och mineralpackad fräschör. Det finns visserligen lite brioche och nötter i doften men det är mineralerna och blommorna som fångar uppmärksamheten. I avslutningen kommer en liten försiktig grapebeska och fullbordar intrycket av en champagne i yttersta toppklass.

Baumard Quarts de Chaume 1989

2011-07-13T18:13:00.002+02:00

Ikväll bjuds det vin med relativt högt GI-värde. Stort tack till Origo som förmår Baumard att leverera såna här grejer till Sverige! För 775 kr får man ett av världens främsta söta viner och som bonus har producenten själv genomfört första lagringsetappen. Trots det är det tyvärr minst 20 år kvar innan det når sin topp. Doften är ungdomligt frisk, blommig och mineralpackad med emsersalt, gula äpplen och ananas. I munnen bjuds simmig sötma och chenin-syror av absolut högsta klass. Det här är helt enkelt överjävligt bra.

Paitin Langhe 2006

2011-07-12T09:24:00.002+02:00

Frukt och syra från barbera i kombination med struktur och komplexitet från nebba borde vara den ultimata druvkombinationen. Men det krävs såklart mer än den typen av teoretiska resonemang för att skapa bra vin. Paitin Langhe är fatdov och stalligt rustik. Och saknar kanske lite charm för att vi ska gå igång på alla cylindrar. Den försvarar sitt pris men inte mer. Är fullmoget och ska inte sparas längre, drick nu or forever hold your peace.

Elio Altare Langhe Rosso Larigi 2006

2011-07-11T17:59:00.002+02:00

Toppbarbera från toppårgång och topproducent. Elio fatar det här vinet lite väl hårt för vår smak men det är ändå en eknivå under exempelvis Bricco dell'Uccellone. Och som vanligt med Altares viner lyser druvkaraktären ändå igenom väldigt tydligt och vi får nästan en överdos av mörk och komplex barberafrukt. Vinet är inte så hårt extraherat som man skulle kunna tro men i övrigt är det som förväntat med fantastiska syror och tät men lätt mörkfrukt i senskördad och lite alkoholeldig stil. Vi gillar det här riktigt mycket men den svenska prislappen på 800 spänn gör att det inte kommer bli regelbunden konsumtion framöver.

Gatinois 2000

2011-07-10T11:29:00.003+02:00

Sensationellt bra i näsan och minst ett kvalitetssteg upp från Diebolt -99 igår. Som vanligt är årgångsbubblet från Gatinois inte lika rödäppligt och Aÿ-rustikt som Brut Réserve utan mer av gula äpplen och framför allt mineral. Det här är den bästa årgångs-Gatinois vi druckit. När temperaturen stiger i glasen får vi nästan känslan att M. Cheval dragit i lite extra på dosagen. Eller också är det bara årgången som talar. Mognadsmässigt har det här vinet minst 5 år kvar på toppen.

Diebolt-Vallois 1999

2011-07-09T11:23:00.000+02:00

Mer utvecklad än vi trott och på ett sätt i en lite tråkig mellanfas. Diebolts blommiga och mineralpackade fräschör har försvunnit och vi har inte hunnit komma in i slutfasen med saffran och brynt smör. Men den är småtrevlig och god och tar slut rätt fort...

Quintarelli Valpolicella Classico Superiore 2001

2011-07-07T10:46:00.000+02:00

Fy fan va bra det här är. Vi reserverar en plats på årets topp 10-lista redan nu. Endast obetydligt sämre än den legendariska 97:an. Näsan bjuder på Guiseppes patenterade boysenbär i kåda™, helt oemotståndligt. I munnen slår alkoholen såklart igenom (man kan inte maskera 15%) men i kombination med ost är det inget som stör. Speciellt inte när den backas av perfekt balanserad fruktsötma, härligt fräscha syror, magisk textur och en elegant komplexitet. Det finns ingen Amarone från annan producent i bolagets ordiniarie som är såhär bra. Har ni exempelvis tänkt köpa överskattad och grönsöt Masi Costasera så tänk om. Köp Quintarelli istället och få en hundring över till en bit god parmesan. Drick nu-2016.

Monsanto Riserva 2007

2011-07-06T10:39:00.000+02:00

Det här vinet har förekommit frekvent på vårt middagsbord under 2011. Åtminstone en låda är tömd. Vi har upplevt en viss flaskvariation men när alla flaskor ligger i spannet bra-sjukt bra så kan vi leva med det. Bärig och lite murrig, übertraditionell chianti som kommer fortsätta ligga på topp i många år till. Vi behöver fylla på källaren igen.

Piaggia Il Sasso 2008

2011-07-05T10:33:00.000+02:00

Härlig, modern och fatig toskanadoft som svävar högt över sitt pris. I munnen är den nästan lite söt på grenache-vis med toner av viol, körsbär och choklad. Krämig textur. Riktigt mycket vin för pengarna. Spara minst 4 år för maximal njutning.

Domenico Clerico Visadì Dolcetto 2009

2011-07-04T10:25:00.000+02:00

Seriös och annorlunda Dolcetto. Elegant snarare än bärig doft och en matvänlig, lagringspockande struktur. Inte den mest fruktpackade dolcetton i marknaden men kanske den mest ambitiösa. Gillar man stilen, vilket vi gör, är detta en fullträff.

Braida Il Bacialé 2008

2011-07-03T10:17:00.000+02:00

Enkel men småtrevlig doft som för tankarna till sydfranskt bondtjut. Bärig och kanske något gles i munnen. Står upp för sitt pris men vi hajar inte riktigt tanken med detta vin. Vad är USPen? Barbera och Pinot Noir lyser igenom, Cab och Merlot står inte att finna i våra näsor.

Avignonesi Vino Nobile di Montepulciano 2001

2011-07-02T10:06:00.003+02:00

Begynnande mognad med imponerande aristokratisk struktur i traditionell stil. Overkligt bra för priset. Avignonesi framstår alltmer som ledaren i Montepulciano med Poliziano och Boscarelli snäppet efter. Drickfönster nu-2016.

Piper Heidsieck Brut NV

2011-07-01T10:02:00.001+02:00

Enkel men korrekt. Står upp väl mot andra hus i klassen under 300 spänn. Faller samman något vid högre temperatur.

DRC La Tâche 2002

2010-07-16T10:42:00.003+02:00

DRC-premiär för oss och det sker på lilla bykrogen Pot d'Etain som ligger lägligt på vår väg till Paris från rivieran. Vi äter en liten avsmakningsmeny och dricker enbart Evian till de första rätterna medan vinet luftas i karaffen. Hotellägaren har svårt att dölja sin förtjusning över att få hämta det här vinet i källaren.

Domaine de la Romanée-Conti La Tâche 2002 är inledningsvis inte jättestor i doften trots över en timme i karaff. Under kvällen växer näsan och är klart bäst den sista timmen. Det finns lite mognad i den kryddiga och underbart komplexa doften med bark, mineral, rök, njure och härligt ren röd pinot-frukt.

I munnen uppvisar vinet en tightare tanninstruktur än vi trott. Och som gammal sensoriker kan man dessutom konstatera att det är ytterst få rödviner som har en såhär hög syra. Det blir således ett ganska astringerande vin men eftersom frukten är tät och tanninerna högkvalitativa ger vi ingen anmärkning på drickbarheten :)

Smakmässigt är det mineralpackade röda bär som gäller, uppbackat av lite rökiga fat, kryddor och mera njure. Den höga syran gör också att tankarna går mot röda vinbär och kanske lite lingon. Otrolig elegans.

Ett perfekt rosastekt duvbröst i lite sky landar på våra tallrikar och vinet visar nu sin verkliga storhet.

Recept på orgiastisk njutning:

1. Ta en bit mjällt duvbröst på gaffeln

2. Smek runt det i skyn

3. Stoppa in i munnen och tugga sakta.

4. När safterna och sältan från köttet hamnar i munnen - ta en sipp fermenterad pinot-juice.

5. Blunda, stöna och njut.

Aldo Conterno Barolo Granbussia 1989

2010-02-16T09:13:00.008+01:00

Alla har vi väl ett drömvin. Château Margaux 1983, Krug 1938, La Tâche 1990 eller något annat som vi bara läst och drömt om men aldrig smakat. Kvällens vin är ett av våra många drömviner och efter att vi ropat in det på lilla dryckesauktionen i höstas har det äntligen blivit dags att dra korken.

Aldo Conterno Barolo Granbussia 1989 doftar betydligt yngre än vi förväntat oss. Det finns egentligen inga tydliga tertiära markörer förutom lite läder. Trots att Granbussia inte får någon ny ek är nosen faktiskt lite fatigt rökig och kryddig med tät, mörk men elegant frukt. Nebbioloparfymen ligger som en fjäderlätt dimma i glaset och pockar på en första sipp.

I munnen visar vinet återigen sin vigör med en rätt kraftfull men sammetsklädd tanninstruktur. Ett makalöst mittparti understryker vinets perfekta balans. I eftersmaken kommer söta bigarråer, torr lakrits, kryddor, plommon, menthol och perfekta nebbasyror. Efter att man svalt övergår tanninerna från siden till finaste vita bunkersand. Förmodligen kan man dricka detta varje dag resten av livet utan att någonsin tröttna. Vi tror att det här vinet kommer att fortsätta leverera på toppnivå i 20 år till. Det är det bästa rödvin vi någonsin druckit.

Temaprovning: pinot noir

2010-02-12T11:32:00.002+01:00

Pinot noir-provning hos M&U står på programmet och vi har hämtat en flaska Tollot-Beaut Corton Grand Cru 2005 ur källaren. Vi har aldrig provat den tidigare men har ändå rätt höga förväntningar. Detta trots att vi många gånger tidigare blivit besvikna på Tollot-Beauts alltför "moderna" stil.

Till skillnad från tidigare kvällar då vi försökt oss på teman av typen "druva X jorden runt" och till slut ändå suttit där med 4 fransoser, har vi ikväll lyckats få en rätt bra geografisk spridning på vinerna. Ungern, USA, Frankrike och Schweiz har alla fått lämna bidrag till vår sittning. Ungraren vet vi inte så mycket om men både amerikanen och schweizaren kommer med förväntanshöjande vitsord. Jänkaren fick exempelvis 95 poäng i Livets Goda och schweizaren kommer från producenten Simon Maye som även gör syrahvinet Chamoson. Det vinet av årgång 2001 fick 97 poäng av pålitlige Andreas Larsson och det säger en hel del om producentens ambitioner...

Vi provar halvblint och inget av vinerna karafferas. Däremot följer vi dem under en hel kväll för att se hur de utvecklas.

Simon Maye Pinot Noir Vieilles Vignes 2006 doftar kallklimatspinot med lite gröna men behagliga pelargontoner. Massor av mineral möter lite grillat kött, fat och solmogna jordgubbar. En feminin och elegant doft som tyvärr skulle behöva lite mer intensitet för att nå riktigt högt.

I munnen får vi fin struktur, en härlig syrlig rödfruktsprofil med matvänlig skalbeska i avslutningen. Enda invändning här är precis som för snoken att det kanske är lite väl anemiskt. Med bättre fyllning skulle det här vara ett fantastiskt vin.

Tollot-Beaut Corton Grand Cru 2005 doftar stenhårt rostade fat, boudain och rökt korv. Under allt bränt trä finns en ren och härlig ton av mosade jordgubbar.

I munnen fortsätter de hårdrostade faten att dominera men i övrigt är det perfekt utfört med ren jordgubbsfrukt, mineral och bra längd. För oss är det här ett vin att långlagra och vi hoppas att det utvecklas på rätt sätt. Med en lite mildare fatning skulle det här vara otroligt gott redan idag. Nu är det bara jättegott :)

Vylyan Villanyi Pinot Noir 2005 har fått 8 månader på ungerska fat men det märks inte av i doften med annat än lite kryddor. Istället är det tydliga mognadstoner med lite jord och våt papp som dominerar initialt. Frukten är åt blodgrape- och röda vinbärshållet.

I munnen får vi också röd frukt, kryddighet och ett gott men lite kort avslut med blodgrape och röda vinbär. Det är absolut inget fel på det här vinet men i kvällens konkurrens sticker det ut som det klart enklaste.

Walter Hansel Cuvée Alyce 2006 doftar otroligt stort och maffigt. De fruktiga inslagen av björnbär, hallon och blodapelsin ackompanjeras av vaniljsötma och romerska bågar. Ganska hårt men väl integrerade fat gör att vi associerar till vällagrad konjak och man vill hela tiden ta en till sniff.

I munnen är vinet sanslöst stort och svullstigt. Det är inte ofta man dricker pinot noir i den här skolan. De hårdbrända faten kommer fram ännu tydligare än i näsan och ger ett pepprigt intryck. Koncentrationen är massiv och eftersmaken duktigt lång. Trots den senskördade stilen är syrorna riktigt bra. I eftersmaken stannar konjakstoner, trälim och vanilj längst. Det är som att dricka grogg på fin konjak, hallonsaftkoncentrat och vanlig bourgogne...

Sammanfattningsvis var det här en riktigt intressant provning. Kvällens bästa vin blir Walter Hansel på målfoto framför Tollot-Beaut. Men även Simon Maye var en riktigt trevlig bekantskap och rent stilmässigt ligger det vinet närmast våra preferenser. Den östeuropeiske representanten har ett bit kvar till världstoppen men gjorde inte bort sig på något sätt.

Jacquesson Cuvée 730

2010-02-06T06:35:00.001+01:00

Champagnehuset Jacquesson i Dizy ersatte för tiotalet år sedan sin cuvée Perfection brut med ett nytt vin som visserligen inte årgångsbetecknas men däremot numreras årsvis. Först ut och baserad på årgång 2000 var cuvée 728. Kvällens vin, cuvée 730, är således baserad på årgång 2002 men innehåller också 40% reservviner.

Trots att cuvée 700-vinerna är Jacquessons ingångsvin är ambitionen väldigt hög. De använder enbart premier och grand cru-druvor och dessutom uteslutande cuvéen. Ingen oborstad och garvsyrestinn andrapressning således. Druvmixen är 48% Ch, 32% PN och 20% PM. Vinerna som kommer från Avize, Aÿ och Dizy fermenteras på fat sur lie, övriga på rostfritt. Dosagen är försiktiga 5 g/L (vilket rent definitionsmässigt gör det till en Extra Brut) och vår flaska degorgerades sommaren 2005.

Jacquesson Cuvée 730 doftar citrusfräscht och rökigt på samma gång. En viss mognad har börjat visa sig i form av honung, smörkola och nötter men det finns också frisk guläpplig frukt och ett oemotståndligt inslag av nygräddade kakor. Det är slående hur väl champagne kan må av fatning. De 20% pinot meunier bidrar med en perfekt avvägd fruktighet. Äldre 700-viner har haft mer pinot meunier men 1/5-del verkar vara ett bättre recept.

Smaken är mogen och bred med bra längd, härlig citrusfräschör och lite mineral i svansen. Det smakar lite som en flaskmognad Bollinger Special Cuvée som dopats med mer chardonnay.

Vi har druckit samtliga Jacquessons 700-viner utom den senaste (733) och det här är, tillsammans med 732, det bästa. Priset på Systembolaget är 329 kr och det kan inte anses vara annat än ett brakfynd. Åtminstone om man kan tänka sig att låta flaskorna få några år i källaren innan konsumtion.

Château La Haye 1996

2010-02-05T10:10:00.002+01:00

I Hubrecht Duijkers stora bordeauxatlas från 1998 omnämns denna cru bourgeois från Saint Estephe som en rising star. Det kanske den är men i så fall stiger den långsamt. 1996 var den första årgång vi drack av detta vin och sedan dess har vi provat flera till men ingen har varit lika bra. Parker tycker dock att 2005:an (som vi inte smakat) är slottets bästa sedan 1982.

Château La Haye 1996 doftar kort och gott fullmogen bordeaux med klassiska och lite bonnigt rustika Saint Estephe-drag. Vi bjuds på salt köttbuljong, regntugn nykrattad lövhög, grön paprika och en frisk ton av läkerol. Är man negativt lagt kan man säga att totalintrycket av doften är lite spretigt, har man plusglasögon kan man lika gärna kalla det komplexitet.

Frukten i munnen håller ihop långt mycket bättre än vi befarade utifrån doften och utöver alla mognadstoner finns det också en kärna av svarta vinbär och syrliga plommon. Eftersmaken är rätt lång och det är svårt att inte gilla det här vinet. Med tanke på prislappen på drygt € så är det ganska mycket vin för eurosarna.

Paul Bara Bouzy Rouge 2000

2010-01-31T10:41:00.003+01:00

Vi köpte en låda av Baras special club innan jul men bestämde oss då för att strunta i hans Bouzy Rouge. Och sen ändrade vi oss. Doften är finstämt pinot-fruktig och elegant. Det finns få röda viner som kan uppvisa sådan härligt mineralitet som bra coteaux champenois. Den speciella fruktighet som karaktäriserar Bouzys champagner finns faktiskt även i detta vin. Till bröstfilé av bjärekyckling och en bulgur med grillade grönsaker finns det nog inget bättre dryckesval än det här.

Seghesio Barolo La Villa 1998

2010-01-30T07:00:00.005+01:00

Bröderna Seghesio i locazione Castellatto norr om Monforte d'Alba producerar som så många andra sina viner på tradionellt sätt med moderna inslag. De använder sig exempelvis främst av botti men, för sin barolo, även av 20% ny fransk ek.

Cru La Villa är en sydsluttning på mellan 300 och 350 meters höjd, nordöst om Monforte. Det är Seghesio som gjort den känd men den har ändå kanske inte samma fina rykte som några av byns toppar. Fast då ska man komma ihåg att konkurrensen på den punkten är rätt tuff. Tänk er själva att ni vore en växtplats och skulle behöva fajtas mot sådana som Bussia Soprana, Santo Stefano, Ginestra och Gramolere.

Seghesio Barolo La Villa 1998 (495 kr för 5 år sedan) doftar som en hel basar. Det finns spiskummin och balsamiska toner av rökelse, sött kaffe, torkad svamp, läder, rosor, mörk choklad och lakrits. Dessutom doftar det torkad frukt, men inte den där mosiga typen som uppkommer av flaskmognad; Vi minns att det här vinet hade torkad frukt i doften redan i sin ungdom. Och den beror förmodligen på en kombination av att bröderna skördar väldigt sent och på lagringen i botti.

I munnen är det fullt drag. Det känns som att suga på en sandpappersträv sötlakritsstång, intensiteten kommer främst på längden och inte på bredden. Vi har sällan problem med höga tanniner i 12 år gamla viner men den här barolon behöver verkligen sin väldigt höga koncentration för att inte bli obalanserad. Lite senare under kvällen, när vi dricker vinet till lammfärsbiffar med rosmarin och fetaost, är vi väldigt tacksamma för den höga tanninnivån som tacklar fettet i maten perfekt.

Aldo och Riccardo Seghesios La Villa är verkligen ingen blyg viol och vi faller pladask för det här vinet. Den mogna, rökiga och låååånga eftersmaken av mörk söt frukt, läder och kryddor är sånt som får oss att bara sitta stilla, blunda och smacka av välbehag.

Cambria Julia's Vineyard Pinot Noir 2004

2010-01-29T09:39:00.000+01:00

Cambria Julia's Vineyard Pinot Noir 2004 doftar sötfruktigt och kryddigt av kanel och vanilj. Det finns även en ton som drar åt det gröna hållet utan att bli obehaglig. Ska man plotta in den komponenten på en doftkarta ligger den i skärningspunkten av färsk tobak, pelargon och torkade rosor.

Rå njure och lite mognadstoner av läder och blöta löv skitar ner doften på ett positivt sätt och dämpar det godisaktiga och vaniljiga.

I munnen är vinet lätt och behagligt men även här blir vi aningens störda av det vaniljsöta vilket är synd på ett annars riktigt bra och intressant pinot-vin. Totalt sett viner dock de goda krafterna i vinet och vårt slutbetyg blir en tumme upp!

Bruno Clair Marsannay Les Grasses Têtes 2005

2010-01-27T22:34:00.001+01:00

Vi var tyvärr på semester vid januarimittensläppet och missade därför några bourgogner som vi bespetsat oss på. Främst var det några viner signerade Sylvain Cathiard som vi hade velat lägga vantarna på men när vi väl kom till bolaget gapade dessa hyllor tomma.

Som tur var hade vinerna från Bruno Clair inte riktigt samma åtgång och vi lyckades, någon vecka efter släppet, snappa upp ett par olika viner från hans domän. Vi gillar stuket på Brunos viner som vi upplever som renodlade lagringsobjekt i traditionell muskelstil. Han tror på långsam alkoholjäsning, pigeage flera gånger per dag och ser gärna både hög syra och höga tanninnivåer i sina viner.

"Les Grasses Têtes" (tjockskallarna?) är en liten växtplats i södra delen av Côte d'Ors nordligaste by. Bruno Clair har här 1,3 hektar med pinotstockar som planterades tidigt 70-tal.

Bruno Clair Marsannay Les Grasses Têtes 2005 doftar salmiak, sous-bois, mineral och torkade rosor i traditionell stil. Våra associationer går faktiskt söderut till modern Cornas eller enklare Côte-Rôtie. Frukten är mörkröd och lite rönnbärstuff.

Smaken är ungsträv och potent med riktigt bra syra och lite skalbeska. Som tur är finns även ett försonande drag av torkade jordgubbar i eftersmaken. Man pallar ju inte hur mycket bångstyrighet som helst.

Det går inte att komma ifrån att vinet är förvånansvärt bråkigt trots att det haft 5 år på sig att lugna ner sig. Vi är dock övertygade om att det kommer bli riktigt bra med kanske 3-4 års ytterligare lagring. Vi drack flaskan på nästan 5 timmar och den blev kontinuerligt bättre under hela kvällen.

Le Sec de Château Gaudrelle 2003

2010-01-26T08:46:00.001+01:00

Detta vin av årgång 2008 kom i septembersläppet till det minst sagt rimliga priset 95 kr. Vår flaska inhandlades på plats hos producenten i Vouvray sommaren 2007 för exakt samma pris. Bra jobbat av för oss okände importören Krates Vin & Delikatesser.

Le Sec de Château Gaudrelle 2003 har en ren och mogen, lite rökig doft med rabarber, mandarin, rosor och mineral. För ett vin i den här prisklassen är det en både komplex och intressant doft. Ursprungstypiciteten är relativt låg men det får tillskrivas årgången.

En bred, lite vaxig och mogen smak med mineral och en för appellationen försiktig syra breder ut sig i munnen. Det finns även en liten honungssötma som inte riktigt fanns där för två år sedan.

Avslutningen är trots allt frisk med citrus, kalkig mineral och en lite udda ton av tång. Vi associerar till vit châteauneuf fast med långt bättre syra och prisvärde.

Château La Lagune - vertikal

2010-01-25T08:48:00.001+01:00

Ikväll provar vi fyra årgångar av La Lagune, den sydligaste av Médocs klassificerade viner och en av få som inte ligger i Margaux/St Julien/Pauillac/St Estephe. Slottet ägs idag av familjen Frey som även äger Jaboulet-Aîné och som tidigare ägt champagnehuset Ayala innan de sålde av det till Bollinger. Flaskorna och korkarna är i relativt god kondition även om vätskenivån i 82:an är lite låg.

Château La Lagune 1975 doftar moget men inte övermoget. De klassiska svartvinbärsbladen vittnar om ursprunget, svamp och "syrlig" jordkällare om åldern. Komplexiteten är riktigt bra men det brukar ju inte heller vara i näsan som 75:orna har problem.

I munnen är frukten klart märkt av de 35 åren på flaska men som tur är har tanninerna polymeriserats och blivit sandiga på ett sätt som man inte kan ta för givet i denna årgång och det gör att helhetsintrycket blir väldigt bra ändå. Avslutningen är slank på gränsen till gles men den mogna komplexiteten och de snygga svartvinbärstonerna gör ändå att vinet är väldigt njutbart.

Château La Lagune 1982 visar direkt var skåpet ska stå med en stor och lyxig doft av sommartryffel, cassis, solmogna jordgubbar och söta hallon. Under kvällen kompletteras dessa söta toner med lite gödselstack, fast en väldigt elegant sådan. Bra skit i dubbel bemärkelse således.

I munnen fortsätter lyxkänslan med krämig textur, sötmogna röda bär och frisk syra. Faten är helt integrerade men tanninerna har inga problem att ge rakoch stolt ryggrad. Avslutningen är låååång och viskös med svartvinbärssylt och mintchoklad. Så publikfriande och så gott!

Château La Lagune 1986 doftar helt annorlunda än de två första vinerna. Det verkar som om slottet ändrade stil någon gång i mitten av 80-talet? Här får vi ett mycket modernare intryck med rejält rostade fat, vässad blyertspenna och lite mörkare frukt. Plus klassiska toner av tobak och svartvinbärsblad.

Smakmässigt känns frukten också modern och glansig som svartvinbärsgéle. I avslutningen kommer söt cassis och fat på ett sätt som för tankarna till distriktets riktiga toppar. Vilken positiv överraskning!

Vår generella bild av 1986 som årgång är att vinerna tenderar att vara lite robusta men kvällens flaska är faktiskt mindre sträv en både 75:an och 82:an. Det gör att vi tror ännu mer på teorin om en stiländring någon gång mellan 1982 och 1986. Vi vet att La Lagune har haft 10% cabernet franc på sina ägor tidigare men idag är dessa rankor ersatta med merlot. När den förändringen skedde har vi inte lyckats ta reda på men vår gissning är att det skett till 1986.

Château La Lagune 1989 följer 86:an i sin mer moderna stil. De första sniffarna ger lite kaffe med grädde, gröna cabernettoner, rostade fat, enbär och blåbär. Med lite luft lockas en väldigt härlig elegans fram med indiska kryddor och lite blommiga övertoner.

I munnen får vi söt piptobak, fat, kryddor och en perfekt balans. Detta är kvällens elegantaste vin som faktiskt fortfarande har många år av positiv utveckling framför sig.

Sammanfattningsvis är vi väldigt positivt överraskade av den genomgående höga kvaliteten. La Lagune har visserligen ett ganska gott rykte och själva marknadsför de sig gärna som ett slott som borde vara deuxième cru. Men det som imponerade mest på oss var hur väl årgångarna -75 och -86 uppförde sig. Även om de fick ganska mycket pisk av den hedonistiska -82:an. Intressant var också den tydliga stiländringen som vi upplevde mellan de två yngre och de två äldre vinerna. Det är verkligen intressant att prova vertikalt!

Schäfer-Frölich Felsenberg Riesling GG 2007

2010-01-23T16:48:00.000+01:00

Det har de senaste åren varit ganska mycket buzz runt Schäfer-Frölich från byn Bockenau i Nahe. Främst beror det på den enorma kvalitetshöjning de genomgått efter att Tim Frölich tog över som ansvarig vinmakare i mitten av 90-talet. Sedan dess har kvaliteten målmedvetet höjts kontinuerligt och Tim anser själv att 2007 är den främsta årgång som han hittills producerat.

Schäfer-Frölichs 1,5 hektar i vingården Felsenberg, ett Erste Lage i byn Schloßböckelheim, köptes in för bara några år sedan. Det är en mycket brant och solexponerad sydsluttning, på vissa ställen lutar det mer än 45°! Jordmånen är vulkaniskt mörk och mineralrik med ett översta skikt av småsten som värmer rankorna om natten.

Det fräser när vi slår vinet på karaff och det ser nästan ut som om vi hällt upp grumlig äppelmust när koldioxiden förångas ur vinet. Efter någon timme börjar vi prova och då har all spritsighet försvunnit.

Schäfer-Frölich Felsenberg Riesling GG 2007 (369 kr) doftar helt oemotståndligt från första sniffen! Utöver en bedövande mineralitet stiger ungdomliga pärontoner, vita vinbär och vita blommor upp ur glaset. Det finns ingen gul tropisk frukt, inga gröna toner och ingen petroleum men doften känns ändå typisk för tysk riesling.

I munnen är mineralerna om möjligt ännu mer framträdande och det slår nästan över mot beska, precis som det kan göra i svenska vildostron. Smaken är helt torr men ändå rik och väldigt elegant. Balansen och texturen är bland det bästa vi upplevt i en tysk riesling.

Det här är olidligt gott redan nu men kommer att bli ännu bättre med några års lagring. Finns det någon bättre torr riesling på bolaget just nu?

Rocca Guicciarda Riserva 2006

2010-01-21T19:00:00.002+01:00

Ikväll drabbas vi av en lite ovanligare "korkskada". När korken dras ur flaskan spricker halsen och en bit av glaset följer med. Det ser ut som att en grön glasklo har bitit sig fast i korken och vägrar släppa taget. Brottet i godset är dock helt rent och inget glassplitter hamnar i vinet. Men vi karafferar ändå :)

Rocca Guicciarda Riserva 2006 doftar mörkare och har lite mer power än vad vi minns från tidigare årgångar. Murriga plommontoner, fat, tobak och fullmogna bigarråer stiger ur glaset. Det är kanske inte urtypisk Chianti och inte heller är det elegansen som lirar förstafiolen men i sin stil är det riktigt bra!

I munnen visar sig årgångens höga kvalitet väldigt tydligt och vi får tät frukt uppbackad av väl avvägda fattoner. Strukturen är strålande med både syra och tanniner på rätt nivå. Avslutningen är också alltigenom god med lite kaffebeska, örtighet och mogna plommon.

Det här är väldigt mycket vin för en relativt liten peng. Och förmodligen kommer den ge ännu mer njutning med 2-3 års lagring.

Gosset Brut Excellence

2010-01-21T10:47:00.000+01:00

Som trogna Vinös-läsare kanske vet är Gosset ett champagnehus vi håller högt. Ikväll dricker vi standardchampagnen som är det enda av deras viner som inte buteljeras i de kägelformade flaskor som man annars förknippar med detta anrika hus. Druvmixen är 45% PN, 36% Ch, 19% PM och vår flaska har fått några års flaskmognad efter degorgering.

Gosset Brut Excellence doftar guläppligt och rättframt i lite rustik stil. Visst doftar det Aÿ-pinot men mängden chardonnay gör att vinet inte känns lika rödfruktigt som exempelvis Gatinois. Den gamla sanningen att standardchampagner är den minst prisvärda champagnetypen stämmer verkligen för Gosset. Men det beror ju också på att deras årgångsviner är riktiga brakfynd.

I munnen återkommer de gula äpplena och med lite god vilja kanske även tropisk frukt i form av ananas och mango. Avslutningen är balanserad och behaglig men har inte alls samma elegans och persistens som Gossets övriga viner. Gott och lättdrucket men inte stort!

Domaine de Marcoux 2001

2010-01-17T12:15:00.005+01:00

Normalt sett brukar jul och nyårshelgen innebära att vi får både tid och lust att prova massor av vin. I år blev det på grund av semester i Thailand istället mest en kall Singha till maten. Men av de få viner vi ändå drack var den tveklöst bästa Domaine de Marcoux. Det kändes lite roligt att vi hittade den på en vinlista på andra sidan jordklotet, vi har nämligen tidigare försökt privatimportera den via systembolaget utan framgång. Tydligen gick bolaget bet på att hitta en villig importör.

Domaine de Marcoux drivs idag av systrarna Sophie och Katherine Armenier. Sedan början av 90-talet drivs domänen helt biodynamiskt och de hävdar att de givit bättre harmoni och mer balanserade tanniner i vinerna.

Domaine de Marcoux 2001 doftar tranbär och björnbär på ett förtjusande sätt. Elegansen och komplexiteten är påtaglig nu när vinet börjat få lite utveckling. Man skulle kunna säga att doften är burgundisk med sin lite läderaktiga och kryddiga stil men vi associerar ännu mer till nyazeeländsk pinot.

I munnen är den medelfyllig och bärsöt med mogna tanniner och härlig balans. Det är inte den bästa Marcoux vi druckit men vad spelar det för roll när den ändå är helt fantastisk. Eftersmaken är extremt lång och vi sitter bara och fulnjuter med ett stort leende på läpparna.

Vinös Wine Awards 2009

2009-12-24T11:11:00.006+01:00

Eftersom Vinös åker på en längre semester inom kort presenterar vi redan nu vår topplista över årets bästa viner. Förra året korade vi vinnare i olika klasser i Vinös Wine Awards 2008 och bästa vin alla kategorier blev då Elio Altare Langhe Rosso Arborina 1997. I år tänkte vi istället lista de 20 bästa vinerna vi druckit under året, oavsett kategori, färg eller sort.

Innan vi inleder återblicken vill vi också tacka er som läser och kommenterar den här bloggen, en bra vecka är ni nästan 1000 personer vilket känns jätteroligt. Hoppas ni fortsätter att besöka oss och kommentera inläggen även under 2010!

När vi blickar tillbaka på året inser vi att det varit ett lite konstigt och ovanligt vinår för oss i flera avseenden:

Ingen Bordeaux eller Bourgogne platsar på topp 20-listan
Årets bästa rödvin är en Valpolicella!
Topp 20-listan innehåller 15 champagner varav 11 från Krug
Fantastiska viner som Krug 1989 & Bollinger RD 1996 hamnade utanför listan...

Vi börjar såklart nedifrån och arbetar oss uppåt mot Årets vin 2009:

20. Virna Barolo Preda Sarmassa Riserva 1996, 94 poäng
"Balansen är helt perfekt och avslutningen är underbart blodapelsinsöt"

Från denna lite okända baroloproducent har vi druckit mycket vin de senaste 10 åren men inget har varit så bra som det här. Trots 13 år på nacken kändes det fortfarande som att det fanns mer utveckling kvar. Årets tredje bästa barolo för oss!

19. Krug 1964, 94 poäng
"Doften är sherrylik med massor av riktigt mörk choklad och rökighet"

Initialt tyckte vi att den här champagnen var för gammal men med lite luft växte den och blev riktigt maffig. Hade det varit en flaska i bättre kondition hade förmodligen betyget kunnat bli ännu mycket högre!

18. Henriot 1995 "RD", 94 poäng
"konsistensen är ljuvligt simmig och moussens minibubblor gräddigt perfekta"

Henriot lyckades fantastiskt bra denna årgång och vi har två Henriot-viner från -95 på listan. Kanske kommer Henriots 96:or bli ännu bättre med tiden men än så länge är 95:orna bäst på 90-talet.

17. Jacques Selosse Version Originale NV (degorgerad oktober 2006), 94 poäng
"En dryg halvminut efter att man svalt känns området från halvvägs in i gommen och bakåt fortfarande helt täckt av detta Avize-elixir"

Med några års lagring efter degorgering blir Selosse champagner helt oemotståndliga. Det enda problemet nu för tiden är väl att priserna gått genom taket men när man dricker vinerna förstår man också varför...

16. Mas de Boislauzon Cuvée du Quet 2007, 95 poäng
"doften av mosade jordgubbar och smultron kommer sitta kvar i lustcentrat många veckor"

Detta är ett i vår värld högst kontroversiellt vin som lyckas charma oss trots överdriven alkohol och lite för låg syra. En av anledningarna är att tanninstrukturen är bra (till skillnad mot många andra liknande viner) och att doften var helt overkligt förförande. Men vi är inte säkra på att vi inte ändrar oss nästa gång vi dricker det här vinet.

15. Cavalier Bartolomeo Barolo Vigneti Solanatto Altinasso 1995, 95 poäng
"gentlemannamässig uppvaktning i form av rosor och choklad"

Vi blev helt knockade av det här vinet. Inte av kraften men av kvaliteten. En burgundisk barolo i gamla skolan som var ett av de mest komplexa viner vi druckit hela året. Bravissimo!

14. Paolo Scavino Bric dël Fiasc 2001, 95 poäng
"frukten är kompakt mörk och den har ett ungt, kraftfullt grepp"

Raka motsatsen till Bartolomeos barolo ovan. Här är det karatesträva tanniner, hög extraktion och explosiva smaker. Vi provade den bredvid 97:an och den vann faktiskt ganska lätt. En riktig monsterårgång som nog borde lagras minst 10 år till.

13. Krug 1973, 95 poäng
"Vid första sniffen doftar det ogräddade kanelbullar!"

En fullt mogen och mycket intressant flaska Krug. Vi tycker nog att det är lite pretentiöst när folk skriver att viner är intellektuella men här är ett vin som skulle kunna kvala in i den gruppen. Skulle vara fantastisk till gåslever eftersom den hade en försiktig sötma i kombination med ruggig komplexitet.

12. Diebolt-Vallois 1979, 95 poäng
"den bästa Diebolt-Vallois vi någonsin druckit"

En fantastisk representant för mogen blanc de blancs där åldersfetma och mognadstoner möter en fortfarande kraftfull syra. Havsdoften av skaldjur och blåstång kommer aldrig försvinna ur minnet!

11. Krug 1971, 96 poäng
"frisk och söt äppleton som får oss att associera till Bonnezeaux eller en trockenbeerensauslese"

En otroligt stor positiv överraskning på den stora Krug-provningen. En blyg viol som man förmodligen helst ska dricka utan varken mat eller andra viner. Den mest feminina Krug vi någonsin druckit och vi hoppas att någon gång få uppleva denna skönhet igen.

10. Krug 1998, 96 poäng
"påminner om en fluffig citronfromage"

Fortfarande väldigt ung och fatig men ändå i en lite lättare stil. Vi har ju länge hävdat att 1998 är en underskattad årgång och det här vinet gav oss ytterligare skumpa på vår kvarn. Spara i minst 10 år och njut sedan i stora klunkar!

9. Krug Private Cuvée NV (degorgerad sent 50-tal), 96 poäng
"Sherry, knäckebröd, mörk sirap, mörk choklad, salmiak"

Att dricka nonvintagechampagne med 50 år på nacken är fantastiskt i sig. När den sedan dessutom uppvisar vitalitet, komplexitet och kraft känns det nästan overkligt. Men det visar också Krugs inställning till sin "standardchampagne".

8. Henriot Cuvée des Enchanteleurs 1995, 96 poäng
"en sötaktig doft av mogen pinot tillsammans med mango och ljunghonung"

Den andra Henriot-champagnen från 1995 på vår lista. Det har börjat uppvisa viss mognad men kommer nog att fortsätta att bli ännu bättre de närmsta åren. Det är så härligt med prestigecuvéer som vågar gå på precision, elegans och balans istället för ren kraft.

7. Quintarelli Valpolicella Classico Superiore 1997, 97 poäng
"första sniffen är som en nyputsad silversked med fin boysenbärssylt"

Årets bästa rödvin! Vi provade detta på plats hos Guiseppe i Negrar för några somrar sedan men då stal hans Amarone från -97 hela showen. Nu, med lite mer mognad, gav det oss en utomjordisk upplevelse och vi är så glada att vi har en flaska kvar i källaren. För de av er som aldrig provat Quintarelli - gör det! Hans viner har ingenting med halvsöta publikfriande amaroneviner att göra. Och inte heller någon likhet med de överextraherade kraftpaketen från Dal Forno. Quintarelli är unik i Valpolicella och gör old school-viner med perfekt balans, renhet och makalös komplexitet.

6. Krug Grande Cuvée [Magnum] NV (degorgerad runt år 2000), 97 poäng
"en otrolig koncentration, citroniga syror, rostat bröd, choklad och hasselnötter"

Det här vinet var så imponerande så vi beslöt oss på sittande provning för att börja köpa Krug GC på magnum för att lagra. Men en prislapp på 3.300 kr gjorde att vi ändrat oss så fort vi nyktrat till. Men det är ändå fascinerande att Krug kan skapa champagne på den här kvalitetsnivån i relativt stora volymer. Det här vinet hade en attack som vi nog aldrig upplevt i någon annan champagne!

5. Krug 1996, 98 poäng
"doftar purungt men vi slås av att eken redan är helt integrerad i den massiva frukten"

Ikonvinet vars capsule pryder rubriken på denna blogg. Vi trodde nog innan att det skulle likna Grande Cuvée mer men faktum är att vinet nästan helt saknade fattoner vilket gör det till en unik Krug. Syran var så hög att man hade blivit orolig om det hade gällt någon annan producent. Nu innebär det bara att vi inte kommer öppna någon flaska förrän tidigast bortåt 2020...

4. Krug 1982, 98 poäng
"liknar egentligen mest en stor vit bourgogne med en otroligt komplex doft av ylle, ostronskal, fat och nytvättad bomull"

En helt underbar och mycket komplex champagne som vi fick avnjuta perfekt mogen. Allt fanns på plats i denna monumentala Krug - mineraliteten, faten, syran och komplexiteten. Men det som var mest fascinerande var den väldigt tydliga doften av nytvättad bomull. Det var som att borra in näsan i ett lakan som hänger på tork i solen. Eller att lägga sig i en stor fluffig hotellsäng.
3. Clos du Mesnil 1988, 99 poäng
"Även två decimeter över glaset svävar en doftdimma som om någon pudrat luften med florsocker"

Enligt Juhlin är Clos du Mesnil världens bästa vin alla kategorier och årgång 1988 den femte bästa champagnen någonsin. På besök i Mesnil har vi några gånger fikat i den lilla parken som ligger öster om denna clos och blickat ut över rankorna. Det vi gillade när vi nu för första gången fick prova detta vin var att det kändes mer som Mesnil än Krug. Allt som vi förknippar med stor och mogen Mesnil-champagne fanns på plats fast i en exklusivare form. Det fanns ultraren mineral, hemkokt len smörkola och nyrostat bröd med smör och honung. En helt fantastisk champagne och den bästa blanc de blancs vi någonsin druckit.

2. Krug 1988, 99 poäng
"trots 21 års ålder ung i sin täta doft av honung, höstäpplen, fat, kanderade apelsinskal och kalksten"

Ytterligare en i raden av fantastiska Krug-champagner men den här är kanske mer klassisk i stilen. Den var ultrafyllig och flyttade fram våra referenser kring hur mycket ett vin kan smaka. Och hur koncentrerat ett vin kan vara utan att tappa ett uns av elegans eller balans. Med tiden kanske det här visar sig bli ännu bättre eftersom den fortfarande gör ett väldigt ungt intryck.

Då är vi framme vid årets bästa vin alla kategorier, tillika vinnare av Vinös Wine Awards 2009:

KRUG 1979

"En doft som inte liknar något vi tidigare känt i ett vin. Det kan närmast beskrivas som nykokt svensk hummer på flaska. Eller kanske kamtjatkakrabba. Det är en sötsalt, mineralig doft av tång och skaldjur som är helt oemotståndlig. Dessutom finns citron, rostat bröd och vanilj. Faten är helt integrerade. När doften lovar så här mycket bävar man nästan för att ta första klunken. Som tur är gör den oss inte besvikna, tvärtom. De underbara havsdofterna återkommer i smaken och lindas in i en mjuk mogen fetma. Fylligheten och smakintensiteten är enorm liksom syran. Det här är den bästa champagnen vi någonsin druckit"

Champagneprovning

2009-12-23T00:30:00.003+01:00

Vi dricker förmodligen 95% av allt vin helt öppet och då är det såklart omöjligt att inte påverkas av etiketten, fördomar, årgångstabeller och annat som egentligen inte har med en objektiv kvalitetsbedömning att göra. Därför är det desto roligare när vi, som ikväll, får möjlighet att prova halvblint och tvingas bena ut själva vad som finns i glaset och hur bra vi tycker att det är.

Kvällens uppställning är en salig blandning av både årgångar och stilar och som vanligt känner vi ödmjukt att det måste vara omöjligt att inte sätta alla rätt...

Kvällens uppställning:

Paul Bara Spécial Club 2002, 70% pinot & 30% ch från den främste odlaren i Bouzy
Jacquesson Signature 1990, 54% pinot & 46% ch, jäst på fat, från den främste producenten i Dizy
Launois Millésime 1998, 100% grand cru chardonnay från Mesnil
Pierre Gimonnet Fleuron 1996, 100% 1er cru chardonnay från Cuis

Vi serverar samtliga viner vid 4°C för att kunna följa dem upp mot mer normala temperaturer. På ett sätt är det lite fusk eftersom de oxiderade inslagen i de äldre champagnerna kommer fram mycket tydligare när de är för kalla vilket kan ge oss extra ledtrådar...

Champagne nr 1 avslöjar sig ganska snabbt på doften. Den är otroligt fruktig på klassiskt Bouzy-manér. Utan att ens ha doftat på de andra vinerna är vi säkra: det här kan bara vara Bara. Utöver den unga typiska chardonnayfrukten med gråpäron och melon finns även pinotinducerat äppelmos, blodapelsin och hjortron.

För att låna ett vanligt Juhlin-uttryck så är doften ren som en fjällbäck och den höga mineraliteten i kombination med de unga chardonnayinslagen får nästan tankarna att flyga till chablis, trots att det är hela 70% pinot i glaset.

Smaken är mindre äpplig men väldigt fruktig och mjuk. Syran är inte så hög men eftersmaken är trots det både lång och intensiv. Hela Bouzy-fruktkorgen bidrar till en underbar avslutning som bådar väldigt gott inför framtiden. Gillar man ung champagne är det här fantastisk njutning redan idag men vi längtar efter att få se vad som kommer hända med lite lagring!

Champagne nr 2 doftar pompöst och maffigt i utvecklad och kraftfull machostil. Och eftersom den är mest mörkt gyllene i färgen är den egentligen avslöjad redan innan första sniffen. I början av kvällen kretsar doften mycket kring det mogna med smörstekta kantareller och lite sherry. När temperaturen stiger kommer en väldigt tydlig lakritston fram som ytterligare förstärker powerkänslan.

I munnen är moussen försiktigare än i förra vinet men finkorning och välgjord. Munkänslan är annars bred och fet med enorm koncentration. Vi var imponerade av koncentrationen i förra vinet men det här är ännu fylligare. Trots att syran är försiktig får vi kvällens längsta eftersmak och trots att den redan är mogen tror vi att den kommer kunna leverera på sin topp i många år till.

Många champagner från 1990 har börjat falla ihop snabbare än vad man tidigare trott. Men Jacquessons Signature visar ikväll inga sådana prematura övermognadstendenser.

Champagne nr 3 doftar först av begynnande mognad à la burkchampinjoner. Därefter kommer massor av mineral och det märks direkt att vi förflyttat oss till Côte des blancs. Frukten är gulaktigt söt med ananas, apelsin och mandarin. Vi tycker oss också känna en liten ton av saffran vilket för tankarna till Mesnil.

I munnen är attacken omedelbar och mycket mer astringerande än i de två första vinerna. Den underbara syran möter den söta tropiska frukten fint och avslutningen är mineralpackad på ett mjukt och "svalt" sätt.

Det här skulle kunna vara både Gimonnet och Launois men citrus och saffran i kombination med den svala mineraliteten pekar på Mesnil. Å andra sidan talar den kraftiga syran för både Cuis och 1996. Svårt!

Champagne nr 4 doftar också Côte des blancs men är något mer utvecklad än nr 3. Vi känner brynt smör, torkade daddlar och massor av mineral. Vi känner inte riktigt igen det torkade fruktinslaget som Mesnil-typiskt och det får oss att blicka åt Cuis.

Även i munnen är mineralerna väldigt framträdande men på ett lite hårdare sätt än i 3:an. Tack vare frisk syra känns den fräschare i smaken än i doften och det finns lite tropisk frukt i mittsmaken. Usch vad svårt det här blev!

Vi kan inte avgöra vilket vin som är vilket av de två chardonnayerna. Vi håller Launois som en lite bättre producent än Gimonnet men å andra sidan är 96 en bättre årgång än 98. Cuis-vinerna brukar ha tuff syra, inte minst en årgång som 1996 men Gimonnet som är en stor förespråkare av malolaktisk jäsning kanske har lyckats mildra syrorna lite?

Det får bli en gissning. Och tyvärr blir den fel. Vin nr 3 är Gimonnets cuvée Fleuron -96 och 4:an är Launois. Tänk att det ska vara så svårt att prova vin :)

Philipponnat Réserve Rosée

2009-12-22T16:04:00.005+01:00

Philipponnat i Mareuil sur Aÿ gör en rosé i den lite kraftigare skolan. Kvällens flaska är till 79% gjord på viner från 2004 och således 21% reservviner. Den deggades i februari 2007 och fick behärskade 9g/L i dosage.

Philipponnat Réserve Rosée doftar visserligen hallon men inte i godisform vilket makes all the difference för rosa champagne. Utöver hallonen finns blodapelsin, hagtorn och lite mineralitet med havskänsla. Den här typen av kraftigare roséer kan aldrig få samma elegans som de mer chardonnaydrivna men i gengäld kan de få en sån där härlig pinotton som ligger mellan rått kött och rost. Och det finns det definitivt i kvällens vin!

I munnen är vinet inget under av komplexitet men bra syra och mineralitet bär fram en frisk avslutning med hallon och blodapelsin. Gott!

Craggy Range Te Muna Road Pinot Noir 2007

2009-12-22T16:01:00.001+01:00

Vi hade ingen möjlighet att köa på mittensläppet i december vilket kändes ok eftersom utbudet var ganska magert. Och för att få tag på Selosse 1999 hade man behövt köa tidigt. Det enda som lockade förutom stormästaren från Avize var två pinoter från Cragge Range på Nya Zeeland. Men när vi kom in runt lunch lyckades vi plocka de två sista flaskorna av både Te Muna Road och Zebra vilket kändes rättvist med tanke på hur många timmar vi spenderat i kön till släppet på Regeringsgatan under 2009 :)

Craggy Range Te Muna Road Pinot Noir 2007 doftar inte franskt men inte heller sylt och vanilj. Godkänd nivå av pinosity i kombination med ren och härlig bärighet ger ett fräscht och aptitretande intryck. Men kanske doften är något enkel för prislappen på nära tre hundralappar? Vi känner också en ganska tydlig men atypisk doft av svart vinbärsblad tillsammans med mint, kryddor och rönnbär.

I munnen är vinet också väldigt rent och jämfört med sina franska bröder är sötman lite högre men det funkar bra tillsammans med den primära bärigheten. Känslan blir nästan att dricka flytande bär.

Eftersmaken är saftigt god och hallonsmakande men inte superkomplex. Vi tror att det här vinet skulle vinna kraftigt på att få en rejäl kyss franska fat, både för bättre struktur och en mer komplex smak- och doftprofil.

Gosset Grand Millésime 1999

2009-12-21T18:31:00.003+01:00

Gosset är en i raden av fantastiska champagneproducenter i Aÿ. De håller fast vid de gamla traditionerna och samtliga viner degorgeras och etiketteras för hand. Dessutom lagras reservviner på gamla ekfat och man håller länge på årgångsvinerna innan de släpps till marknaden.

Gosset Grand Millésime 1999 (579 kr) doftar friskt, fräscht och underbart elegant. Vi känner kalla gula äpplen, blommor, mandarin och lite kryddigt rostade fattoner. Dock ingen fatvanilj som i Roederer, bara ett lättsamt och lite nötigt inslag. Den korta flasktiden efter degorgering märks genom en ganska tydlig autolytisk karaktär och en kolsyra som sprudlar som läskeblask.

Det går nästan inte att sluta sniffa på den här champagnen, allting är så perfekt avvägt. Men det är inte en mineraldriven elegans som i en toppchampagne från Mesnil, istället är det de svagt rostade tonerna, blommigheten och renheten i frukten som skapar den otroligt aptitretande doften.

Som vanligt har Gosset en riktigt bra attack i munnen. Men man tappar inte bort balans eller elegans för det. Citrustonerna känns som att de om några år kommer övergå till en kärna av gul saftig tropisk frukt som i en tysk riesling, ett fenomen som vi i Champagne annars främst förknippar med en viss Selosse.

Man kan inte göra champagne så väldigt mycket bättre än såhär och vi är glada att vi fyllt upp källaren innan det blir för sent. Trots prislappen är den här champagnen ett riktigt fynd!

Castello di Brolio 1999

2009-12-20T23:34:00.001+01:00

Visst är det härligt att lagra vin! Vi har hela vinkällaren sammanställd i ett stort Excel-ark där varje flaska har givits ett drickfönster. Kvällens flaska kommer ur ett sexpack där fortfarande tre flaskor återstår så det har blivit hög tid att dra korken. Det är ju trist om det visar sig att den har passerat zenit.

Castello di Brolio 1999 (265 kr för 7 år sedan) doftar tobak, mörk frukt, tranbär, välintegrerade fat, mint, sottobosco, muscavadosocker men ingen tillstymmelse till cola eller julmust. På det stora hela är den betydligt mindre utvecklad än förväntat.

I munnen får vi sötmogen härlig mörk körsbärsfrukt och man kan inte låta bli att smacka av välbehag när den lite mintiga och eldiga avslutningen stöttas upp perfekt av pulvriga tanniner och underbar syra. Så gott!

Det här vinet har nog aldrig varit bättre och det kommer förmodligen hålla sig på den absoluta toppen i 3-4 år till. Vi får uppdatera Excel-arket...

Cascina Cucco Barolo Cerrati 2004

2009-12-20T11:55:00.000+01:00

Tack vare Finare Vinare har vi kommit över en låda Cucco Barolo till ett otroligt bra pris. En flaska öppnar vi samma kväll som vi lagt vantarna på lådan, resten åker ner i källaren.

Cascina Cucco Barolo Cerrati 2004 doftar ungt men ändå öppet. Vi har lite svårt att definiera det som modernistiskt eller traditionalistiskt; Det finns definitivt barriquer och alkoholeldighet som pekar på det förra men även lättflyktiga, kryddiga toner av trälim, mint, kanel och blommor som vi snarare förknippar med det senare.

Munkänslan är ovanligt slank för att vara en ung Serralunga-Barolo (traditionalistkänsla igen!) men balansen är ypperlig. Avslutningen är ungdomligt sträv men redan komplex med fat, läkerol, viol, färsk mynta och kanel. Totalt sett är den fortfarande lite vass och spretig men det tror vi kommer lägga sig med 4-5 års lagring. Då kommer det här vinet vara oemotståndligt!

PS Andra i bloggosfären som redan testat: Frankofilen, Konjären och såklart F&V själva!

Château Haut-Coteau 2002

2009-12-20T11:15:00.000+01:00

Vi fortsätter plocka cru bourgeois ur vår källare och i kväll har turen kommit till ett ganska okänt slott med en väldigt tilltalande prislapp. De senaste åren har vi provat årgångarna 96, 98, 99, 01, 02 och 03 från Haut-Coteau och aldrig blivit besvikna.

Château Haut-Coteau 2002 (€9 på plats) har en lite dov doft med fatblyerts, mintiga övertoner och grön paprika. Det är inte någon balettdansös vi har i glaset men det är sensationellt bra med tanke på pris och årgång.

Vid 7 års ålder har vinet nått perfekt mognad och strukturen är fortfarande robust. Det gröna inslaget från doften kommer igen i munnen också men är på intet sätt störande. Både koncentration och längd på den lite blåbärssträva avslutningen imponerar.

Detta är verkligen en klassisk Saint Estephe och den visar att Bordeaux fortfarande kan leverera viner med ett prisvärde som mosar det mesta från nya världen.

Baumard Clos de Saint Yves 1989

2009-12-16T17:39:00.001+01:00

Baumard är en av de absoluta topproducenterna i Anjou, både när det gäller torra och söta viner. Till Sverige kommer de via Origo som till decembersläppet hade tjatat till sig en batch 89:or från Baumards egna källare.

Baumard Clos de Saint Yves 1989 (349 kr) doftar oxiderat moget på ett mycket raffinerat och tilltalande sätt. Vi slipper helt de håriga inslag av blöt hund eller lovikavante som ibland kan förstöra äldre Savenniéres och Vouvray-viner. Istället är det melon, emsertabletter, vax och lite halm som dominerar den komplexa doften. Det finns också mycket mineral som påminner om kranvatten eller kanske avslaget mineralvatten.

En av Loire-dalens stora fördelar är att vinerna aldrig har problem med för platt syra. Det är grunden till varför världens främst söta vita viner produceras här men det är också en förutsättning för att de torra vinerna ska bli så långlivade. Kvällens vin är inget undantag och syran passar perfekt till den lite mulliga, moget viskösa texturen. Avslutningen är helt bedårande: knastertorr, lång, citrussyrlig och mineralspäckad. Otroligt bra!

Poliziano Mandrone di Lohsa 2006

2009-12-15T17:30:00.000+01:00

På något sätt lyckades Systembolaget trolla bort hela utbudet av Polizianos vino nobile 2006 som kom i decembersläppet. Till passagen kom 12(!) flaskor och resten verkade smetas ut över landet för att sedan försvinna helt i rasande takt. Vi hade tänkt köpa minst en låda och trodde inte att det skulle vara bråttom, men vi fick inte tag på en enda flaska.

För 189 kronor var det förmodligen ett av det mest prisvärda vinerna på hela decmbersläppet. Röttorp utsåg det till och med till Systembolagets bästa vin under 200 spänn. Och det bidrog såklart till att de butiker som fick in vinet sålde slut rätt snabbt.

Lyckligtvis är Poliziano en producent som levererar både hög kvalité och hög prisvärdhet rakt igenom hela sitt sortiment. Vi köpte därför några flaskor av deras Maremma-vin Mandrone di Lohsa istället, en blandning av 80% cab, 10% petit verdot och 10% alicante, fostrad 18 månader på ny fransk ek.

Man skulle kanske kunna tro att Poliziano Mandrone di Lohsa 2006 (249 kr) ska vara en likörsöt charmör infattad i mandelmassiga fat men inget kunde vara längre från sanningen. Den är istället ung och mer klassiskt fatad och har samma seniga sottobosco-anslag som Querciabellas Chianti som vi nyligen drack. Det osar av surkörsbär, mörk choklad, nötter, vediga örter och lite eldighet från alkoholen. Det finns dock absolut ingen syltighet eller likörsötma i näsan.

I munnen märks också ungdomen av väl och den lite kärva avslutningen är riktigt snygg med mörk choklad, fat och sådana där blåbärstoner som petit verdot kan ge även i ung bordeaux.

Med lite luft försvinner den värsta valpigheten och man kan börja ana vad som kommer hända med några år på flaska. Vi tror att man bör korka upp första gången om 4-5 år men att det kommer leverera riktigt bra njutning även många år därefter.

Flavio Roddolo Dolcetto d'Alba Superiore 2005

2009-12-14T17:09:00.000+01:00

Den blyge stormästaren från Monforte, Flavio Roddolo, besökte vi förra sommaren och blev då väldigt imponerade av flera av hans viner, däribland hans Dolcetto Superiore.

Flavio Roddolo Dolcetto d'Alba Superiore 2005 doftar, precis som senast, av körsbär men nu är det mer kärnor och mindre av primär bärighet. Dessutom har det tillkommit en tydlig kanelig kryddighet och mineral. Vi känner även fat och skiffermineral av Barral-typ.

Smaken är komplex och fruktigt ren med blåbär och plommon. Avslutningen är lite sträv för att vara dolcetto och mer kärnfullt kärnbesk än normalt. Den smak som stannar kvar längst i munnen är körsbärskärnor rullade i kanel. Vinös räds inte fikonspråket :)

Flavio är verkligen en begåvad vinmakare och vi längtar efter att få dra korken ur de andra vinerna vi köpte hos honom. Både hans barolo och cabernetvinet Bricco Appiani är exempelvis bland det bästa vi druckit från Piemonte den svåra årgången 2003.

Mas de Boislauzon Cuvée du Quet 2007

2009-12-13T18:31:00.003+01:00

M&T kommer på besök med barnen och vi värmer upp smaklökarna med en vällagrad Launois SA och underbart syrliga boquerones från Chez Albert på Roslagsgatan. Under tiden går lammracksen klara i ugnen tillsammans med stavar av persiljerot, kålrabbi, gula morötter och mandelpotatis. Cuvée du Quet kommer att ha fått ca 3 timmar i karaffen och nått runt 18°C innan vi börjar prova.

Det är ju inte varje dag som vi dricker ett vin som fått 100 poäng av 100 möjliga av vinvärldens mest inflytelserika recensent. Men vi är ändå inte sådär pirriga som vi kan bli inför att vi ska dricka ett riktigt stort vin. Förmodligen för att vi befarar hur det kommer bli: trögflytande söt övermogen fikonfrukt, slapp struktur och starkvinsriv i svalget...

Mas de Boislauzon Cuvée du Quet 2007 (399 kr) doftar maffigt och rikt men inte alls så mörkt som vi föreställt oss. Istället är det en übertydlig doft av solvarma mixade jordgubbar som dominerar. Dessutom finns lite rosa inslag av smultron och persika. Som i alla bättre chateauneufer finns också en hel del mineral som skänker svalka och hjälper till att maskera alkoholen. Det enda som är lite mörkare i doften är en mjuk ton av violtabletter vilket bidrar till att ge ett rätt elegant övergripande intryck.

Efter att Parker släppte sin smått sensationella bedömning har priserna på det här vinet såklart rusat och dagsnoteringen på nätet verkar vara runt $300. För den typen av pengar finns det så mycket annat vin som vi hellre skulle köpa men de fyra hundralappar vi lagt ut känns inte omotiverade med tanke på hur väl vinet levererar i doften.

I munnen smäller det till bra. Det är både extremt fylligt och väldigt fruktigt. Här kommer också de mörka krafterna fram tydligt i form av grillkol och lakrits. Och ovanpå det, mer mineraliga jordgubbar och smultron som simmar i söt körsbärslikör. I doften var alkoholen ganska välkamouflerad men i munnen har den ingenstans att gömma sig. Etanolvärmen känns direkt i första attacken fast den riktiga skjutsen kommer först när man svalt då det verkligen bränner till rejält och gör vinet svårdrucket utan mat.

I Parkers recension skrev han att han "had a difficult time spitting out this amazing elixir" och vi funderar på om just det faktum att han inte sväljer vinet kan bidra till att han kan tycka att det har "impeccable balance"? De 15% som står på etiketten tror vi snarare är runt 17% och det går tyvärr inte att få ett helt balanserat vin på de nivåerna. Men till skillnad från många andra viner i den här "nya-världen-chateaunef-skolan" så har Quet en fräschör och friskhet som räddar vinet från all klumpighet och flackhet. Och den underbara doften av mosade jordgubbar och smultron kommer sitta kvar i lustcentrat för många veckor framöver...

Sammanfattningsvis så kom nästan alla våra fördomar på skam ikväll. Och även om vi aldrig skulle ge 100 pinnar till Cuvée du Quet så är vi ändå överens med Parker i ett avseende, vi tycker att det är otroligt bra i sin genre. Och eftersom det är hans favoritstil är det kanske naturligt med 100 pinnar. För oss finns det andra vintyper och stilar som vi föredrar och därför hamnar poängen lägre. Men det vi är överens om att det är väldigt svårt att göra en bättre Châteauneuf-du-Pape...

Domaine Paul Autard Châteauneuf-du-Pape Blanc 2001

2009-12-07T20:21:00.009+01:00

I Sverige har julmusten länge varit en nagel i ögat på Coca-cola. En semihednisk dryck som lokalbefolkning föredrar framför läskeblasken nummer 1, åtminstone vid vissa tider på året.

Den skotska motsvarigheten till ögonnagel heter Irn-Bru och har producerats i Glasgow i över 100 år. Trots massiv marknadsföring från cola-jättarna fortsätter skottarna att älska sin lokala läsk. När McDonalds öppnade sin första restaurang i Skottland fanns inte Irn-Bru på menyn vilket givetvis ledde till demonstrationer och vilda protester som så småningom tvingade hamburgerjätten att ändra sig. Idag njuter många skottar Irn-Bru till sin BigMac.

Receptet på den skotska nationalläsken är hemligt, enbart två personer i hela världen känner till det. En av dessa är producentens Barrs styrelseordförande som en gång i månaden blandar ihop en batch av de hemliga ingredienserna i ett låst rum.

Så varför yrar vi om detta på en vinblogg? Jo, det är inte ovanligt att doften av just Irn-Bru är väldigt framträdande i främst söta viner. Ikväll känner vi den även väldigt starkt i ett torrt vin och det är förbluffande hur tydlig likheten är...

Domaine Paul Autard Châteauneuf-du-Pape Blanc 2001 (€30 på plats sommaren 2004) doftar alltså Irn-Bru men även saffran, blöt kalk, övermogen litchie och fatvanilj. Det är en intressant och komplex doft men kanske inte världens lättaste att matcha till mat.

I munnen är vinet gräddigt visköst och som vanligt för områdets vita är det problem med för platt syra. Godis- och frukttonerna från doften återkommer även i smaken och avslutningen är lite eldigt fet och fatbesk.

Det är svårt att ge ett rättvist omdöme om den här typen av viner. Komplext och intressant? Ja. Blir man sugen att dricka en flaska till inom kort? Nej.

Regis Fliniaux Cuvée des Signataires NV

2009-12-05T11:11:00.001+01:00

Kvällens champagne köpte vi sommaren 2005 efter ett väldigt trevligt och långt spontanbesök hos Fliniaux i Aÿ. Vi svängde in bilen på deras parkering och satt tre minuter senare i en gammal soffa inne i deras lagerlokal. Régis lät oss givetvis smaka igenom hela sortimentet som tyvärr, rakt igenom, bar spår av något för unga reservviner i form av en tydlig piggelinton. Undantaget var denna jublileumscuvée som i huvudsak består av vin från 2002 men även lite äldre viner.

Vinet är en 50/50-blandning av grand cru pinot noir från Aÿ och chardonnay från grannbyn Dizy som har premier cru-status. Pinotstockarna är över 50 år gamla och samtliga basviner har jäst på beggad ek.

Etiketten som pryder flaskan kan man ha många åsikter om men man kan inte tycka annat än att det är härligt med en traditionell förslutning med kork och snöre istället för en industritvinnad grimma. Den enda andra champagne som vi på rak arm kommer på förseglas på detta sätt är Comte Audoin de Dampierres prestigecuvée Family reserve. Kanske någon läsare kan komma på fler?

Régis Fliniaux Cuvée des Signataires NV doftar kraftfullt av vanilj och smörkola. Mognaden är ganska långt gången men helt utan störande oxidation. Istället är det utvecklade dofter av plommonpuré och "röda vinteräpplen á la Aÿ" som skvallrar om åldern. Mineraliteten är bra och vi skriver även ner mjölkchoklad i anteckningsblocket. Faktum är att Marabou frukt&mandel är en riktigt bra beskrivning av doften. En riktig julchampagne!

Munkänslan är bra, syran ok och smaken är utvecklad och lite sötmogen. Längden övertygar också, smakerna som stannar längst är torkad frukt, choklad och äppeljoskoncentrat. Den ganska tydliga sötman tror vi inte kommer från överdriven dosage, det är snarare en sån där skön mogen pinot-sötma som gifter sig så bra med exempelvis gåslever.

Det finns ju gott om bra producenter i Aÿ och ska man jämföra med några av de bästa så är exempelvis Bollinger mer autolytisk, Gatinois torrare och råare, Gosset har mycket bättre attack, Ayala är mer pinotdriven och Deutz mer elegant. Men i sin alldeles egna julgodis-stil är Cuvée des Signataires också en god representant för denna fantastiska grand cru-by!

Château Le Crock 1995

2009-12-04T17:10:00.004+01:00

Ikväll ska vi testa en cru bourgeois från 1995, en årgång som vi imponeras allt mer av. Hela Médoc lyckades extremt väl detta år och höstregnen var bara välbehövliga efter en varm och torr sommar.

Château le Crock i Saint Estephe (själva slottet ligger faktiskt utanför gränsen till AC St Estephe men vingården ligger såklart innanför) är en pålitlig producent av potent och lagringsduglig bordeaux. Druvmixen är 60% CS, 25% M, 10% CF och hela 5% PV vilket förklarar den kraftiga färgen som vinet har i sin ungdom.

Slottets ägare, familjen Cuvelier, var verksamma som negocianter i Bordeaux redan tidigt 1800-tal men 1903 beslöt de sig för att förvärva ett eget slott - Le Crock. Idag äger de även betydligt mer kända Léoville-Poyferré i Saint Julien.

Château Le Crock 1995 doftar förvånansvärt ungt och frukten drar åt det mörka hållet med svarta vinbär och blåbär. Vi upplever också att det doftar svartvinbärsblad fast inte grönt - kanske mogna svartvinbärsstjälkar?

Faten är alltjämt närvarande och den mörka näsan understryks ytterligare av en elegant violton. Den mognad som visar sig i vinet kommer i form av en liten jordkällare som växer fram allteftersom vinet får luft under kvällen.

Om man verkligen vill vinnörda (och det vill man) kan man säga att de svarta vinbären kommer från cabernet sauvignon, svartvinbärsbladen från cabernet franc, blåbären från petit verdot och jordkällaren är merlot som inte riktigt klarar lagringen lika bra som sina storebrorsor.

I munnen visar vinet sin fylliga kraft med bra struktur och tät, söt svartvinbärsfrukt. Mogen bordeaux ger så otroligt mycket drickglädje även i lite lägre prisklasser. Vår enda egentliga invändning är att eftersmaken tyvärr dör lite tvärt, i övrigt ger vi bara en stor tumme upp!

Luigi Pira Langhe Nebbiolo 2007

2009-12-02T19:53:00.008+01:00

Vi testar ikväll ett av vinerna vi köade för på decembersläppet. Systembolagets namn på detta vin, i både kataloger och på nätet, är "Nebbiolo d'Alba" vilket känns lite konstigt då det är en Langhe Nebbiolo...

Luigi Pira Langhe Nebbiolo 2007 (199 kr) doftar ung, kryddig, stjälkig busnebbiolo. Doften är snarlik exempelvis Virnas Langhe Nebbiolo och den typen av vin kan man utan problem köpa för €7 på plats. Det kommer lakrits och rosenblad när vinet fått lite luft och doften är inte så tokig även om den inte motsvarar varken våra förväntningar eller sitt svenska pris.

Smaken är också ung och lite ostrukturerad men det stora problemet är att vi tycker oss uppleva lite oren beska? Vi skulle dock inte säga att vinet är defekt, bara enkelt för sitt pris. Vi köpte två flaskor av detta, den andra får gå i retur. För 200 spänn vill vi ha mer :)

Keller Riesling von der Fels 2008

2009-11-26T14:10:00.004+01:00

Av alla rapporter att dömma verkar 2008 generellt sett inte kunna matcha 2007 rent kvalitetsmässigt i Rheinhessen. Men Kellers ingångsrieseling är en så stor favorit hos oss att vi inte tvekar att handla även utanför toppårgångarna.

Keller Riesling von der Fels 2008 (239 kr) doftar lite mer utvecklat än vi förväntat oss med 2007:ans purunga näsa i hyfsat färskt minne. Man kan inte låta bli att bara sitta och njutningssniffa på den mineralstinna och druvtypiska doften. Vi älskar visserligen champagne men frågan är om inte tysk riesling är världens mest aptitretande vin?

I munnen är kärnan av gul sorbetaktig tropisk frukt på plats men kanske med lite mindre volym än vid bättre årgångar. Det spelar dock ingen roll. Syra och mineral sitter där de ska och avslutningen är ljuvligt lång, lite vaxig och stilren.

Vi faller helt pladask för det här vinet och undrar om vi inte var lite för snåla i poängsättningen förra året. Det finns 100 flarror kvar på passagen och vi kommer köpa några av dem för konsumtion under vintern i väntan på att 2007:orna ska mogna till sig.

Querciabella Chianti Classico 2006

2009-11-23T08:54:00.001+01:00

Querciabella Chianti Classico 2006 (199 kr) är lite mörkare och köttigare i doften än your everyday chianti. Härliga bäraromer (björnbär, bigarråer, blåbär) fyller näsan tillsammans med blommor, fat och ett helt snår av sottobosco. Det finns också en tydlig örtighet som ligger rätt nära torkad oregano.

I munnen bjuds vi tät ung frukt med skickligt makad balans och en senig avslutning med markerad örtbeska. Det här faller nog inte alla på läppen men vi tycker det är riktigt bra.

Querciabellas chianti har definitivt struktur för flera års lagring, ett perfekt objekt att köpa en låda av och sedan njuta en flaska om året!

Domaine de Trévallon 1998

2009-11-17T10:35:00.003+01:00

Domaine de Trévallon, gjord på lika delar cabernet sauvignon och syrah, är lite av en ful ankunge i den franska vinvärlden. Det sägs att "bordeauxlobbyn" skrämdes av att andra regioner i Frankrike skulle börja producera toppviner på cabernet och att de därför i början av 90-talet drev igenom en förändring av appellationsreglerna för AC Coteaux d'Aix en Provence; vinerna därifrån skulle inte få innehålla mer än 20% cabernet sauvignon. Vinmakaren Eloi Durrbach, vars föräldrar köpte Trévallon som sommarställe på 60-talet, vägrade att låta sig kuvas och har därför sedan 1994 klassat vinet som Vin de Pays. Han kör alltså en aussie grape mix i kombo med ett toskanskt förhållningssätt till vinlagarna :)

Men Eloi Durrbach är inte bara gossen ruda. Han är en mycket ambitiös vinmakare som tar mycket väl hand om sin 20 hektar stora vingård som begåvats med en basisk och mager jordmån. Han beskär hårt för att hålla nere avkastningen och använder nästan inga kemikalier alls.

Kvällens flaska är inköpt i Paris för några år sedan och vi öppnar den några timmar i förväg. Korken är i extremt gott skick och det doftar ljuvligt redan när vi slår det på karaff.

Domaine de Trévallon 1998 doftar körsbär, fransk hallonsylt (som i Alain Voge Cornas 2003 för att vara exakt...), fat, läder och lite jordighet. Men det är ingen bonnig doft. Elegansen kommer i form krossad sten, mineral och blommor. Det finns också en underbar urfransk doft av sous-bois som kanske delvis kommer sig av att Eloi inte avstjälkar.

I munnen är det ännu bättre. Helt perfekt balans med röd söt frukt, tanniner som fortfarande har en del polymerisation kvar innan pension och en underbart astringerande och frisk syra. Avslutningen med hallonsylt, mineral och sous-bois är oemotståndlig. Otroligt bra!

Trévallon själva säger att det här vinet kommer att vara på sin topp runt 2012-2014. Vi tycker det är sjukt bra nu och har svårt att tro att det skulle bli ännu bättre av mer lagring. Om någon är så lyckligt lottad att ha en flaska kvar i källaren är det bara att ta första bästa tillfälle att dra korken och njuta.

Château du Glana Vieilles Vignes 1995

2009-11-15T19:42:00.002+01:00

I december 1998 köpte vi en låda av detta vin och ikväll ryker den allra sista flaskan. Vi slutar aldrig förundras över lagringskapaciteten hos enklare bordeauxviner, 15 år verkar inte vara någon match alls så länge årgången är ok.

Château du Glana Vieilles Vignes 1995 doftar mulligare och ännu mindre utvecklat än vi minns den näst sista flaskan. Det är kanske inte den mest komplexa bordeaux vi sniffat på men det finns blyerts, tobak, svarta vinbär och en svag begynnande stallighet. St Julien ligger ju mittemellan Margaux och Pauillac både geografiskt och stilmässigt, men det här är närmare den senare i stilen med en struktur som fortfarande är rigid.

Viner som lagrats 15 år och tålt det har sällan problem med själva munkänslan och Glana är inget undantag. Frukten är perfekt slank och den matvänligt uttorkande eftersmaken där tanniner, frukt och syra samsas som bästa polare, skapar ett sug efter att ta en klunk till. Gott!

Domaine La Barroche Signature 2007

2009-11-13T12:42:00.001+01:00

Svenska vinbloggare och internationell vinpress är rörande överens. Årgång 2007 är den bästa sedan mannaminne i södra Rhône och en av de producenter som lyckats allra bäst är Julien Barrot. Vi har själva ett lite kluvet förhållande till Domaine La Barroche eftersom de tillverkar vin i en stil som normalt sett inte riktigt passar oss. Kvällens flaska är vår första från Barroche 2007 och det känns minst sagt spännande att få dra ur korken.

Domaine La Barroche Signature 2007 doftar syrah-dominerat och senskördat med inslag av grönaktig malört, lakritspulver, svartpeppar, persika och massor av eldig alkohol. Trots att vi kylt vinet till 18C doftar det lite starkvinsaktigt med en tung ton av kokta fikon.

Den mogna rika frukten, den höga fylligheten, viskositeten och koncentrationen fyller ut munnen väl och det finns inte ett vasst hörn så långt tungan kan nå. Vinet känns verkligen välpolerat och lent men så fort man sväljer river alkoholen till i svalget. Det här är ett ovanligt och motsägelsefullt vin. Eftersmaken är visserligen lång och snyggt mineralig men vi saknar tanninstruktur och framförallt syra. Det går inte att kombinera 16,5% alkohol och hög sötma med låg syra och ändå få ett balanserat vin.

Utöver att vi upplever vinet som lite obalanserat så undrar vi vart det tar vägen med lagring. Vi har stoppat undan en flaska i källaren men det kommer inte bli ett långlagringsprojekt. Med lite slapp struktur och kokta fikon i doften redan vi två års ålder tror vi helt enkelt inte på att det här kommer kunna utvecklas i rätt riktning särskilt länge. För att travestera Robert Parker: Will the tannins outlast the fruit?

Det kanske är så att Barroche 2007 är extrema Parker-viner med låg syra, supersöt frukt och alkoholhalter som man i vår värld inte kan kombinera med det som, tillsammans med komplexitet, är allra viktigast i ett vin - balans.

När vi ändå kverulerar vill vi också ställa en avslutande fråga - vilken mat passar det här till? Vi åt två torra hårdostar till och det passade bra men om osten är för salt eller för fet kommer vinet inte att klara matchningen. Och vi har väldigt svårt att komma på någon maträtt som passar. Vi vill inte framstå som reaktionära men om man jämför med de två mer klassiska franska viner som vi druckit nyligen, Ch Reysson 2005 och Rodets Volnay 2006, så inser man att de två har oändligt mycket större användningsområde och matchningsmöjligheter. Och i våra munnar är den typen av mer balanserade och slanka viner också mycket godare att dricka även utan tillbehör...

Antonin Rodet Volnay 2006

2009-11-13T11:31:00.001+01:00

Vi är ju inte bortskämda med bra Bourgogne i prisklasser under 200 spänn men i novembersläppet kom denna Volnay som fick ganska goda recensioner på många håll.

Antonin Rodet Volnay 2006 (199 kr) doftar betydligt mörkfruktigare och kraftfullare än vad vi förväntar oss från en generisk Volnay. Det finns dessutom en violton som vi snarare förknippar med syrah. Men på det stora hela är det en bourgognetypisk doft med fat, tranbär och pinotkryddor. Den slår utan tvekan hela bolagets sortiment av fulbourgogne runt dryga hundralappen med hästlängder.

I munnen fortsätter den att övertyga och lyckas kombinera en saftig läskande känsla med struktur och komplexitet. Avslutningen är härlig och matvänlig med fatighet och väldigt tydliga toner av söta tranbär. Kanongott!

Château Reysson 2005

2009-11-11T21:22:00.001+01:00

Det har varit lite bloggtorka här på Vinös ett tag men vi har druckit en massa goda och intressanta viner ändå. Som exempelvis den här bordeauxn. Efter en provflaska direkt efter oktobersläppet har vi druckit vinet 3 eller 4 gånger med lika positiva intryck varje gång.

Château Reysson 2005 (169 kr) doftar klassiskt och inbjudande av fat, svarta vinbär, merlotplommon, mint och lite tobak. Riktigt bra för prisklassen!

I munnen blir vi lite förvånade över den väldigt slanka profilen och den lite tunna mittfrukten. Varken det höga merlotinnehållet (50%), kallmaceration eller årgång har lyckats skänka överdriven power till frukten. För oss som gillar klassiskt och slankt är det inga större problem men det skulle inte skada med lite mer koncentration.

I Frankrike kan man i nästan vilken supermarché som helst hitta den här typen av bra bordeaux till det här priset. Men i Sverige är det betydligt mer tunnsått i segmentet och därför kommer Reysson bli vårt val många gånger den här vintern när bordeauxsuget slår till.

Torres Mas Borrás 2003

2009-10-30T18:31:00.001+01:00

Det är inte varje dag vi dricker spansk pinot men ikväll korkar vi upp en flaska som inhandlades för några år sedan på en finlandsfärja. Vi vet egentligen inte vad vi ska förvänta oss men befarar såklart att det varma klimatet och den varma årgången ska ha gjort alkoholstickig hallonsylt av alltihopa.

Torres Mas Borrás 2003 doftar rödfruktigt av körsbär och röda vinbär. Det finns även ganska rejält med fat i doften och vi måste faktiskt kapitulera - det doftar burgundiskt! Vi dricker vinet okarafferat och första 10 minuterna finns lite mintiga eller vitblommiga övertoner men de vädras tyvärr bort snabbt och ersätts med lite mognadstoner av torkat läder.

I munnen är attacken inte riktigt så bra som vi hoppats och den saknar lite struktur och kraft i mittsmaken. Det är visserligen läskande och lätt men eftersmaken är relativt kort och aningen alkoholspretig. Vi associerar i munnen mer till nya världen än Bourgogne.

Totalt sett är vi imponerade och positivt överraskade. Torres har ikväll gett oss ett gott, om än inte stort, pinot noir-vin.

Pio Cesare Fides vs Elio Altare Barbera

2009-10-27T10:09:00.000+01:00

Ikväll blir det barberamöte med två viner i olika stilar och från olika årgångar. Rent generellt tycker vi att barbera behöver ek för att bli ett stort vin men vi är också svaga för old school varianten med mörkmurrig bärfrukt, mördande syra och mjuka tanniner. Elio Altares standardbarbera ligger någonstans mittemellan modern och traditionell, Cesares Fides är mer åt det moderna hållet med massor av fat och publikfriande attityd. Vi får se vem som levererar bäst ikväll!

Pio Cesare Fides 2001 är vidöppen, varm och kryddig. Faten dominerar ganska kraftigt med vanilj och blyerts. Doften är långt mer Cesare än barbera och fatbehandlingen är nog den största anledningen till det. Det är mer grustag än barberafrukt so to speak.

Även i munnen håller faten i taktpinnen och vi störs lite grann av kombinationen vanilj och den Cesare-typiskt höga sötman. Vi förstår att WineSpectator älskar Cesare men vi föredrar en lite torrare stil. Avslutningen är också varm och kryddig med drag av Läkerol.

Elio Altare Barbera d'Alba 2005 doftar som vanligt barberaextrakt och faten, som när vinet är ungt åtminstone kan förnimmas, märks nu inte alls. Frukten är mörk med blåbär, vinbär, björnbär och lakrits.

I munnen är vinet slankt, välbalanserat och det har härlig fräschör. Syran är något högre än i Fides och avslutningen är som vanligt perfekt genomförd med balans, renhet och persistens.

Vi har tidigare tyckt att Elios 05:a varit snäppet under exempelvis 04, 06 och 07 i kvalitet men ikväll lyser den. Den har inga problem med att brotta ner Fides som framstår som enklare och lite kladdig när de provas bredvid varandra.

Vi bedömer att bägga vinerna är på sin topp just nu och de kommer inte att vinna på vidare lagring.

Poliziano Le Stanze 2002

2009-10-25T17:44:00.003+01:00

Poliziano i Montepulciano är en pålitlig kvalitetsproducent i den moderna skolan. Häromdagen drack vi deras Asinone från toppåret 2001 och den infriade tyvärr inte riktigt våra (väldigt högt ställda) förväntningar. Ikväll provar vi en annan av deras toppviner, Le Stanze, från skitårgången 2002. Det är en bordeauxblend med 70/30-mix av Cabernet/Merlot.

Poliziano Le Stanze 2002 visar redan vid första sniffen att den inte tänker vika ner sig. Doften är långt mycket mer producent- än druvtypisk. Det första som i våra näsor avslöjar druvinnehållet är en liten komponent av mogen merlot. Men det är på klassiskt Poliziano-vis faten som märks mest i doften med toner av pepparmint och tigerbalsam. Frukten är mörk och likörsöt i senskördad stil och det som skiljer det här vinet från de bättre årgångarna är främst intensiteten och storleken i doften. Vi minns också Le Stanze som mer cabernet-stalligt men det är inte den här flaskan?

I munnen klarar frukten galant av att stå emot den tuffa fatningen men det känns som att strukturen för fortsatt lagring inte riktigt finns där. I eftersmaken kommer en lite spetsig alkoholeldighet men vi blir ändå förbluffade över hur bra det här vinet levererar med tanke på årgången. Vi kan på rak arm inte komma på någon annan toskanare från 2002 som varit bättre!

Château de Vaudieu Blanc 2003

2009-10-25T10:08:00.003+01:00

Château de Vaudieu Blanc 2003 doftar fatigt, örtigt och lite vitblommigt elegant, i alla fall för att vara vit châteauneuf. Doften är egen och komplex med citrus, melon, färsk timjan, fänkål och emsertabletter.

Kombinationen 85% grenache blanc och stekhet årgång gör att vi inte har några förhoppningar på syra och fräschör. Och visst blir det lite flabbigt men vinet är som tur är inte så fett och visköst som vi befarat. Istället ges en behaglig liten bitterhet och örtighet utrymme i munnen. Längden blir såklart lidande av den låga syran men eftersmaken känns ändå god med både mineral och nötiga mognadstoner.

Det är svårt att betygsätta ett sånt här vin. Som sniffsällskap är det väldigt härligt men i munnen är det inte lika roligt och det är lite svårt att kombinera med mat när syran är så låg.

Domaine Charles Joguet - Dioterie & Chêne Vert 2004

2009-10-24T09:11:00.000+02:00

Vi gillar loiredalen och dess viner. De står för en klassisk fransk vintradition nästan helt oberörd av Parker-poäng och likriktning. Vilket i sin tur innebär att både stilen och priserna blir tilltalande.

De söta vinerna är regionens allra främsta vintyp och i vårt tycke finns det inget annat vindistrikt som kan mäta sig på det området, inte ens Sauternes. Men även bland de röda finns det gott om goda, lagringsdugliga och prisvärda viner.

Charles Joguet grundade sin domän redan 1957 och var en av pionjärerna i loiredalen. Som en av de första odlarna i Chinon började han buteljera vin under egen etikett vilket också möjliggjorde att kan kunde vinifiera och sälja vin från enstaka växtplatser, normen i Chinon hade tidigare varit att blanda druvor från olika områden. Efter fyra decennier som vinmakare beslöt Charles att dra sig tilbaka 1997, idag heter vinmakaren François-Xavier Barc.

Ikväll provar vi domänens två toppviner, Clos de la Dioterie och Clos du Chêne Vert från 2004. Den förra är en kalkrik nordöstsluttning(!) med 80-åriga stockar. Den senare är en 2 hektar liten och brant sydvästvänd växtplats som fått sitt namn från den stora ek som munkar planterade på dess topp under 1100-talet. Uttaget från bägge dessa växtplatser är kvalitetsinriktade 30hL/hektar. Skillnaden i solexponering visar sig i att Chêne Vert oftast skördas först av alla Joguets växtplatser och Dioterie skördas sist.

Domaine Charles Joguet Clos du Chêne Vert 2004 doftar cabernet franc-paprika, skiffer och frukten är mörk och klassisk. Med lite luft kan man ana en begynnande och lite svettig stallighet men det här vinet har fortfarande många år av positiv utveckling framför sig.

I munnen är det fortfarande bra tryck i tanninerna och den torra svartvinbärsaktiga cabernetfrukten är som gjord för fet fransk mat. De mörka mineralerna från doften återkommer i eftersmaken som är riktigt bra balanserad och redan väldigt njutbar. Härligt!

Domaine Charles Joguet Clos de la Dioterie 2004 doftar mer rödgrönt jämfört med den svartgröna Chêne Vert. Den känns också mindre utvecklad. In i näsborrarna kommer grön paprika, garrigue, hallon och vinbär.

I munnen är vinerna rätt lika rent strukturellt men syran är snäppet högre i Dioterie. Precis som näsan gav för handen är frukten lite rödare och det finns även mer av undervegetation och örtighet. Eftersmaken är riktigt lång men inbjuder verkligen till längre lagring. Vårt nästa smakprov av 04:an får nog dröja minst 3 år till.

Det har diskuterats mycket huruvida kvaliteten på Joguets viner sjunkit sedan Charles lämnade ifrån sig rodret. Vi upplever att så inte är fallet. I januari 2008 drack vi en Dioterie -98, alltså första årgången utan Charles, som var helt fantastisk med rödfruktig slank örtighet och en underbar matkrävande syra. Kvällens viner visar heller inga tecken på sjunkande kvalitet och med tanke på att vinmakarna i Loire de senaste åren fått hjälp av den globala uppvärmingen så tror vi inte att någon behöver oroa sig för att kvaliteten går åt fel håll hos Domaine Joguet.

Bollinger R.D. 1996 och Asinone 2001

2009-10-12T15:09:00.001+02:00

Smaka på orden: Bollinger R.D. 1996. Snacka om att komma med förväntningar. Det är inte så att vi tror att när korken poppas ska en brittisk agent repellera ner från taket i ett rökmoln till ljudet av kulsprutesmatter. Men nästan.

Bollinger R.D. 1996 (1075 kr) är dock inte riktigt så autolytiskt och pinotaktigt maffig i näsan som vi hade trott. Det är bara att konstatera att det är något väldigt speciellt med den här årgången. Frukten kan käka upp nästan vad som helst och det gör att många av champagnerna blir lite likriktade. En väldigt tydlig årgångskaraktär helt enkelt. Ekfat, bykaraktär, autolytiska drag, you name it och den alltjämt busunga frukten käkar upp det och spottar ut det i en krusbärsdoftande standardlåda med etiketten 1996. Vi tycker att det här doftmässigt är rätt likt exempelvis Krug 1996, fast inte lika bra.

Den tydligaste doften är gula äpplen men det finns även lite äppelmos och citrus, främst mandarin. Det finns också en rödaktig ton, nästan som hallonkarameller, som vi associerar till exempelvis Fliniuaxs roséchampagner från Aÿ. Mognadstoner finns, men de är som sagt väldigt tillbakadragna - en liten behaglig mandelton och lite färsk svamp.

I munnen finns också massvis av ung fräschör och ren äppelfrukt. Syran är den högsta som vi upplevt i något Bollinger-vin (vi har dock inte ännu druckit någon Grande Année -96). Eftersmaken är imponerande lång och faktiskt aningen lågdosagerå. En härlig ton av gari gör det här till det ultimata sushivinet.

Kvällens flaska degorgerades 1 juni 2006 och normalt sett kanske den här typen av sendeggade viner inte ska sparas alltför länge. Men vi har inga problem med att ordinera minst 5-6 år till i ryggläge. Poängmässigt är det svårt att uppskatta hur bra det här kan bli till slut. Framtiden får utvisa om vi varit för försiktiga...

Kvällens andra flaska blir en Vino Nobile, Poliziano Asionone 2001 (ca €30). Vi köpte den på plats i Montepulciano för flera år sedan och blev då väldigt imponerade. Trots att vinet nu hunnit bli 8 år har faten fortfarande showen under total kontroll. Det doftar pepparmint och blyerts ovanpå den Polizano-typiska sötmörka frukten av björnbär och blanka söta bigarråer. Vi känner också en liten svartpepprighet som vi aldrig upplevt tidigare i detta vin.

I munnen kommer den modernt likörsöta och mörka frukten fram hyfsat bakom faten men i eftersmaken börjar man nästan ana lite torr träighet. Undrar om inte det här vinet fick en för fet kyss av ek i sin ungdom?

Även om det här är ett väldigt gott och drickvänligt vin kommer våra höga förväntningar lite på skam. Och vi vet inte riktigt hur vi ska ställa oss till vidare lagring...

Blindprovning - fri dans

2009-10-10T12:07:00.002+02:00

Det har blivit dags för ännu en härlig middag med tillhörande vinprovning hemma hos A&H. Temat för kvällen låter som något som ägde rum i kulturhuset på 70-talet: röd fri dans. Men för oss betyder det att alla plockar med valfritt rött vin från sin samling. Givetvis har man lite hjälp av att vi har halvkoll på de andras preferenser och innehåll i sina samlingar. Men å andra sidan brukar den här typen av upplägg inbjuda till både mörka hästar och rena luringar.

Vin 1
Klart mognast i färgen men ser ändå inte gammalt ut. Doften är komplex med både röd och mörk frukt i form av körsbär, björnbär och plommon. Faten är väldigt närvarande med en tydlig kaffeton. Det finns även ett grönt inslag som går mot tobak. Ovanpå alltihopa finns en lite funky känsla av våt halm.

De fyra första adjektiven som hamnar på mitt papper efter första klunken är: syrlig, sträv, vass, bråkig. Det känns som att frukten lämnat w.o. Men allteftersom tiden går fläskar frukten till sig och vinet blir bara bättre och bättre ju länge kvällen lider.

Det tar ett tag att mejsla ut en gissning på det här vinet men efter ett tag känns det uppenbart. Det måste vara en bra Bordeaux från östra stranden från en svag årgång, typ 2002.

Facit: Château Angelus 1993. Ett vin som vi aldrig druckit förut, kul! Gissningen hamnade ganska rätt geografiskt men ett decennium fel på årgången. Det sjuka som händer efter att etiketten visats är att samtliga runt bordet plötsligt känner att vinet är lite bättre än innan. Visserligen hade vi kommenterat att det uppförde sig bättre och bättre i munnen under provningens gång men man kommer inte ifrån att undra hur mycket inflytande en etikett har på våra smaklökar...

Vin 2
Ur glaset stiger ett sotmoln av übermörka toner. Blåbär, cykelslang, viol, mörkrostat kaffe och någon drar även till med asfalt. Vinet känns betydligt enklare än normalt på dessa provningar och det har BiB-toner av mejeri, pelargon och smörkola. Svårt att härleda härkomst men vi känner oss säkra på att syrah har ett finger med i spelet.

Om någon var osäker på att faten varit hårt rostade så skingras dessa tvivel i munnen. De mörkrostade kaffetonerna accentueras dessutom av en obarmhärtig strävhet. Avslutningen är riktigt lång med bred, violaktig tät frukt. Vi känner också lite russinsötma och torkad frukt i eftersmaken.

Den här typen av viner kan man nog göra var som helst i världen där solen brassar på. Väldigt svårt att gissa på region men vi drar till med en syrah från södra portugal och en vinmakare som har mer ambition än kompetens.

Facit: Tenuta di Argiano Solengo 2001. Ojdå. Det här är nog så långt från våra preferenser man kan komma. Syrahinnehållet är bara ca 30% och Portugal ligger en bit från Toskana. Men vi håller ändå vår gissning långt bättre än vad prisvärdet är på det här vinet...

Vin 3
Tredje glaset är initialt helt stumt men efter någon halvtimme öppnar det upp sig bra. Även i detta vin är faten påtagliga men bättre utförda än i vin 2. Doften är både kryddig och örtig med tobak, svartpeppar och garrigue.

I munnen blir varmklimatsvibbarna än starkare med mörk blåbärssyltig frukt. Allt hålls dock inom ramen för anständighet och vi gillar det här vinet riktigt bra. Det kommer nog kunna bli en riktig pärla om 5-6 år. Kan det här vara M&U som dragit med sig en bra sydfransos som vanligt?

Facit: Bodegas LAN, Edición Limitada 2003. Vi bommar alltså vårt eget vin (som vi dock aldrig druckit förut). Men vi valde mellan det här och vin 4, som har ännu mer power vilket fällde avgörandet. Glasflaskan till det här vinet är för övrigt tramsig. Enormt stor och bredaxlad med extremt tjockt gods. Urdrucken väger den som en oöppnad vanlig flaska vin!

Vin 4
Trälimmiga, flyktiga fattoner är det som först letar sig in i näsan. Och det är de som står för elegansen. I övrigt är doften tät, syltig och aningen bränd. Just de eleganta och väl tilltagna fattonerna, tillsammans med örtigheten, ledde in oss på att det skulle vara vår egen LAN men det visade sig ju sedan vara fel.

Vi skrev ju att strävheten i vin 2 och 3 var hög men i det här vinet är den exceptionell! En käftsmäll fås väl normalt sett utanpå munnen men det här vinet levererar en rak höger inifrån som skulle gjort Mike Tyson stolt. Strävhetsklockan på bolaget skulle behöva snurras två varv. Dessutom är det bra syra så det är svårt att dricka det här vinet utan fet mat. Det känns visserligen inte som en modern Rioja (förutom de väl tilltagna franska faten) men vi har druckit så många andra konstigheter från det nya Spanien så vi har inga problem med att köra den gissningen.

Facit: Château La Reyne L'Excellence 2003. 100% Auxerrois (Malbec) och 100% sydfransk kompromisslöshet. Ett vin för 200 spänn som verkligen levererar bra för de pengarna. Det vore väldigt intressant att prova det här vinet igen om 10 år. "Will the fruit outlast the tannins" som Parker skulle sagt :)

Egly-Ouriet Brut Tradition Grand Cru

2009-10-04T13:04:00.000+02:00

Vi skrev lite om Egly-Ouriet förra gången vi drack en av deras champagner. Då var det deras pinot meunier-champagne och ikväll har turen kommit till den årgångslösa standardcuvéen. Den görs på 75% grand cru pinot noir och 25% grand cru chardonnay. Druvorna odlas främst i Ambonnay men även i grannbyn Bouzy och i Verzenay. Samtliga basviner jäses på franska fat innan assemblage.

Egly-Ouriet Brut Tradition Grand Cru doftar som en pomologs våta dröm. Det finns äpplen över allt, från mjöliga Jonagold till grönsyrliga Granny Smith. Dessutom doftar det vit persika, mineral och både hasselnötter och valnötter. Trots att det bara gått ett år sedan degorgeringen känns vinet ganska utvecklat och det finns en klart märkbar, men absolut inte störande, sherryaktig oxidering. Förmodligen får detta delvis tillskrivas fatningen och på det kontot hamnar även den lite vaniljiga rollokollan som kommer fram efter en stund i glaset.

Det här är inget vin som man bara sitter och slentriandoftar på, komplexiteten är väldigt hög och vi vill hela tiden tillbaka med näsan för att ta en ny sniff. När vi till slut tar första klunken smäller det till bra i hela munhålan. Moussen spritter i gommen, salivkörtlarna jobbar för högtryck för att motverka syran och smaklökarna överöses med intryck. Koncentrationen är mäktig! Givetvis kommer mycket av äppligheten från näsan fram även i munnen och när man sväljer framträder en underbar eftersmak av syrliga och lite småbeska granny smith-skal.

Det här är en otroligt välgjord och god odlarchampagne som slår de flesta stora husens standardchampagner med hästlängder. Bravo!

Virna Barolo Preda Sarmassa Riserva 1996

2009-10-01T10:17:00.003+02:00

Virna tillverkar utöver sin standardbarolo även två baroli med växtplatsen angiven: Cannubi Boschis och Preda Sarmassa. Bägge dessa är årgång efter årgång väldigt prisvärda och lagringsdugliga viner någonstans mittemellan traditionalism och modernism. Här finns några som nyligen besökt Virna om ni vill läsa mer.

Det finns många växtplatser runt byn Barolo som vill renommésnylta på det som måste anses vara Barolos främsta cru: Cannubi. Många tillverkare väljer exempelvis därför att på sina flaskor ange Cannubi Muscatel istället för bara Muscatel. Samma sak gäller med Cannubi San Lorenzo och Cannubi Valetta. I fallet Cannubi Boschis så heter den växtplatsen även Monghisolfo men varför använda det när man kan få med det magiska ordet Cannubi på etiketten :)

Den sydöstvända cru Preda anses inte tillhöra de främsta växtplatserna i Barolo men delvis beror det på att den är ojämn över årgångarna. Goda år ger den väldigt bra viner men under svagare kan den underprestera kraftigt. Generellt sett ger den kraftiga och tanninrika viner som ibland anses sakna lite finess. Därför väljer de flesta producenter att blanda druvor från Preda med andra växtplatser som ger mer elegans. Som exempelvis de från Sarmassa. Undantag finns dock, Marchesi di Barolo gör en barolo på enbart Preda-druvor som heter Coste di Rosa.

Sarmassa ligger i direkt anslutning till Cerequio och därmed nästan på gränsen till La Morra vilket också märks i dess karakteristik. Den har väldigt gott rykte och lokalt anses den nästan lika bra som Cannubi.

Virna Barolo Preda Sarmassa Riserva 1996 doftar ljuvligt klassiskt och befinner sig i en relativt tidig mognadsfas. Doften är väldigt stor och redan högt uppe i glaset är showen i full gång. Vi förförs av nypon, rosor, söta hallon och lakrits. Och som vore det en mogen Bordeaux kommer tobak och lättflyktig mintchoklad. Man kan bli tårögd för mindre.

Kvällens flaska är den sista ur vår låda av 96:or vilket känns lite jobbigt. Det här den klart bästa årgången av Preda Sarmassa vi druckit men vi hoppas såklart på att våra 99:or ska leverera riktigt bra framöver också.

Frukten är slank och rödaktigt elegant med hallon och nypon. Såhär efter 13 år märker man inte av barriquelagringen alls även om tanninerna fortfarande har bra grepp. Balansen är helt perfekt och avslutningen är underbart blodapelsinsöt. Det här vinet är helt enkelt överjävligt bra och kanske det bästa som Virna någonsin gjort?

Jean-Claude Belland Corton Grèves Grand Cru 1996

2009-09-29T22:05:00.002+02:00

Jean-Claude Belland Corton Grèves Grand Cru 1996 är förvånansvärt tätt och mörkt i färgen. Vi hade förväntat oss ett mer transparent och rödbrunt vin från denna lite okända producent.

Doften är maskulin med rökigt grillat kött och stekt svamp. Frukten innehåller körsbär men också lite mörkare inslag som björnbär. Om man pratar kryddighet och Bourgogne så tror vi att mångas tankar förs till orientaliska kryddor. Men det här vinet är kryddigt på ett helt annat sätt - det doftar vediga örter och garrigue. De tertiära inslagen är försiktigare än man kunnat tro om en 13 år gammal bourgogne men de finns där i form av jordkällare och saltlakrits. Mogen Bourgogne är för härlig med sin oefterhärmliga stil och ändlösa komplexitet.

I munnen är vinet fortfarande strävt och det framstår som lite gammeldags och rustikt på ett sätt som vi verkligen gillar. Frukten klarar sig fortfarande bra och avslutningen är ljuvligt syrlig med en avslutande örtig snärt. Riktigt imponerande!

Rémi Jobard Clos du Cromin 2004

2009-09-26T23:20:00.000+02:00

Vi gillar verkligen Rémi Jobards viner och deras fantastiska förmåga att utvecklas väl med lite lagring. Förra våren hade vi förmånen att få träffa honom personligen på Grappe för en provning av hans 2006:or. Det kan ni läsa mer om här.

Rémi Jobard Clos du Cromin 2004 doftar mer utvecklat än vi trott på förhand. Dessutom känns den något mer fatad än väntat. Rémis grundsyn på ekfat är ju att de ska ge oxygenation utan att i övrigt påverka vinet så mycket.

Som vanligt när Rémi stått bakom spakarna är det en mineralstinn, kritigt fräsch doft med lite vita blommor, melon, citron och vanilj. Mognadstonerna handlar mest om pomerans, margarin och rostade mandlar. Över alltihop svävar en oemotståndlig gråpäronton. Härligt!

I munnen slås vi först av viskositeten. Vinet känns gräddigt krämigt, nästan som en mogen blanc de blancs-champagne. Smaken är dock superfräsch med bra syra, mineral och citron. Koncentrationen är grym och i eftersmaken kommer en liten eldighet som understryker hur matkrävande det här vinet är. Och det påminner faktiskt mer om en mogen Chablis från Les Clos än en traditionell Meursult.