tisdag 29 september 2009

Jean-Claude Belland Corton Grèves Grand Cru 1996

Jean-Claude Belland Corton Grèves Grand Cru 1996 är förvånansvärt tätt och mörkt i färgen. Vi hade förväntat oss ett mer transparent och rödbrunt vin från denna lite okända producent.

Doften är maskulin med rökigt grillat kött och stekt svamp. Frukten innehåller körsbär men också lite mörkare inslag som björnbär. Om man pratar kryddighet och Bourgogne så tror vi att mångas tankar förs till orientaliska kryddor. Men det här vinet är kryddigt på ett helt annat sätt - det doftar vediga örter och garrigue. De tertiära inslagen är försiktigare än man kunnat tro om en 13 år gammal bourgogne men de finns där i form av jordkällare och saltlakrits. Mogen Bourgogne är för härlig med sin oefterhärmliga stil och ändlösa komplexitet.

I munnen är vinet fortfarande strävt och det framstår som lite gammeldags och rustikt på ett sätt som vi verkligen gillar. Frukten klarar sig fortfarande bra och avslutningen är ljuvligt syrlig med en avslutande örtig snärt. Riktigt imponerande!

lördag 26 september 2009

Rémi Jobard Clos du Cromin 2004

Vi gillar verkligen Rémi Jobards viner och deras fantastiska förmåga att utvecklas väl med lite lagring. Förra våren hade vi förmånen att få träffa honom personligen på Grappe för en provning av hans 2006:or. Det kan ni läsa mer om här.

Rémi Jobard Clos du Cromin 2004 doftar mer utvecklat än vi trott på förhand. Dessutom känns den något mer fatad än väntat. Rémis grundsyn på ekfat är ju att de ska ge oxygenation utan att i övrigt påverka vinet så mycket.

Som vanligt när Rémi stått bakom spakarna är det en mineralstinn, kritigt fräsch doft med lite vita blommor, melon, citron och vanilj. Mognadstonerna handlar mest om pomerans, margarin och rostade mandlar. Över alltihop svävar en oemotståndlig gråpäronton. Härligt!

I munnen slås vi först av viskositeten. Vinet känns gräddigt krämigt, nästan som en mogen blanc de blancs-champagne. Smaken är dock superfräsch med bra syra, mineral och citron. Koncentrationen är grym och i eftersmaken kommer en liten eldighet som understryker hur matkrävande det här vinet är. Och det påminner faktiskt mer om en mogen Chablis från Les Clos än en traditionell Meursult.

onsdag 23 september 2009

Ceretto Barbaresco Asij 1997

Det har blivit ganska mycket Barbaresco för oss senaste tiden och sämre distrikt kan man ju snöa in på. Kvällens flaska är signerad Ceretto (Monsordo Bernardina) och kommer från den sydvästvända, högt belägna och 4 hektar stora växtplatsen Asili strax söder om byn Barbaresco. I praktiken fungerar den som ett andravin till Cerettos Bricco Asili men var namnet Asij kommer ifrån vet vi inte. Det skulle ju kunna vara en alternativ stavning eller namn på Asili men vi har aldrig stött på någon annan Barbaresco med den beteckningen. Är det månne någon läsare som sitter på svaret?

Ceretto Barbaresco Asij 1997 understryker både ursprung och årgång redan i första sniffen. Klassig, finstämd, mintig och elegant blommig nebbiolofrukt pekar rakt på Barbaresco. Och exotiska, udda inslag vittnar om den varma och exceptionella årgången. Med risk för att låta löjliga så hittar vi faktiskt både cocos och ett grönaktigt inslag som doftar nyriven zucchini.

I munnen visar sig den ganska långt gångna mognaden genom sandigt lena tanniner och en välbalanserad lyxig struktur. Syran är perfekt avvägd och den långa avslutningen ger läder, hallonlikör och mint. Härligt!

Efter några timmar börjar en ton av jordkällare och multnade löv krypa fram och vi tror att det här vinet inom de närmsta åren kommer att påbörja sin enkelresa utför. Men ikväll visar det sig alltjämt från sin allra bästa sida.

tisdag 22 september 2009

Vincent Paris Granit 30 Cornas 2007

Appellationen Cornas har alltid varit något av en udda fågel i Rhône-dalen. Tack vare sitt geografiska läge mognar exempelvis druvorna i Cornas ofta minst en vecka före Hermitage. Skillnaden i mesoklimat gör också att årgångstabeller för norra Rhône ska tas med en nypa salt när det gäller Cornas. Oftast är de nämligen främst framtagna utifrån förhållandena i Côte-Rôtie och Hermitage. Årgång 2007 verkar dock bli en bra årgång i hela norra rhônedalen.

Tyvärr finns det fortfarande gröna, glesa, spretiga och i värsta fall orena Cornas-viner som trots sin låga kvalitet även ligger högt i pris. Tänk busenkel chinon till Côte-Rôtie-pris typ. Men det finns såklart många bra viner från Cornas också. I stormästarna Auguste Clapes och Alain Voges fotspår kommer nu en hel radda med talangfulla vinmakare som levererar i nivå med de mer kända appellationerna i norra Rhône. Vincent Paris är en av dessa odlare.

Vincent Paris Granit 30 Cornas 2007 (249 kr) öppnar med en lyxig, elegant doft av krossad sten och lite saltlakrits. Frukten är välgjort ren och innehåller drag av björnbär, boysenbär och plommon. Det påminner faktiskt en hel del om högklassig ofatad barbera.

Även i munnen är den examplariskt ren och trots den unga frukten känns vinet välpolerat. Det är sällan man i sitt anteckningsblock plitar ner "sammetslen" när man dricker ung syrah men ikväll händer det :)

Syran är föredömligt hög men tanninerna är försiktiga. Vi upplever att det här vinet trots sin tilltagna prislapp bör drickas på den unga frukten - det är absolut inget långlagringsobjekt i våra munnar.

måndag 21 september 2009

Claude Val Blanc 2008

Äntligen har den här gamla favoriten kommit i ny årgång :)

Närå, vi ska laga spaghetti vongole och eftersom vi aldrig skulle drömma om att hälla vårt tilltänkta drickvin, Jobard Clos du Cromin 2004, i maten behöver vi något annat. Och då borde väl Claude Val kunna göra jobbet. Ni har säkert följt diskussionen på andra vinbloggar kring Kronstams anmärkningsvärda haussande av detta vin men vi har aldrig druckit det själva och tänkte därför att det vore skoj skapa oss en egen uppfattning.

Claude Val Blanc 2008 (56 kr) doftar enkelt men rent. Vi associerar direkt till billigare vit Bordeaux på colombard och sauvignon. Man får lite vaxig honungskaka, mineral och svartvinbärsblad. Det är faktiskt inte illa och betydligt bättre än många hårddesignade BiB-viner som vi tvingats smaka under sommaren.

I munnen är vinet milt och oförargligt. Ska man vara snäll kan man säga att det är välbalanserat eftersom ingenting sticker ut åt något håll. Inte heller är det sötfjäskigt och den behagliga tonen av svartvinbärsblad samsas bra med lite ungfruktiga päron.

Vår erfarenhet av viner i den här prisklassen är faktiskt väldigt liten men nog känns det som att man får ganska mycket för pengarna. Vinet är rent, välgjort och befriat från artificiella eller orena toner. Kronstam kanske inte var så fel ute ändå...

lördag 12 september 2009

Cavalier Bartolomeo Barolo Vigneti Solanatto Altinasso 1995


Två flaskor av kvällens vin inhandlades på plats hos Cavalier Bartolomeo sommaren 1999. Den första drack vi redan för 6-7 år sedan och den var redan då njutbar och stod faktiskt ut kvalitetsmässigt i en provning med ett flertal mer kända baroloviner. Men vi anade att den skulle kunna blomma ut till en ännu större skönhet med ytterligare lite lagring.

Cavalier Bartolomeo Barolo Vigneti Solanatto Altinasso 1995 doftar initialt lite jordkällare och multna löv men det vädras bort ganska snabbt. Därefter kommer en fantastisk doft av mogen barolo i den traditionella skolan. Nu för tiden har vinmakaren Dario tydligen börjat använda barriquer men vi har svårt att se hur det ska kunna förbättra det här vinet.

Komplexiteten är enorm med ren, elegant frukt i form av solvarma jordgubbar, körsbär och hallon. Mognaden märks främst i form av läder och muscavadosocker. Varje gång man sniffar kommer det nya associationer och doftintryck. Några tallbar flimmrar förbi plus lite gentlemannamässig uppvaktning i form av rosor och choklad. Så bra!

I munnen är vinet förbluffande lätt. Normalt sett kanske man förväntar sig att viner som ger så mycket i doften är lite fylligare och kraftigare. Men det här vinet är fjäderlätt, trots bra koncentration och smakrikedom. Man skulle kunna kalla det burgundiskt och det vore i så fall en stor komplimang till de flesta vinmakarna mellan Dijon och Lyon...

Alla vettiga människor gillar ju smakkombinationen lakrits/hallon i sin barolo. Här kompletteras den av körsbär, smultron och de där solmogna jordgubbarna från doften. Eftersmaken är skolbokmässig: välbalanserad, lång, syrlig och väldigt intensiv. Det är dessutom fortfarande bra tryck i tanninerna som har en perfekt pulvrig textur.

Vi har förmånen att ha en del bra Castiglione-barolo i källaren exempelvis Vietti, Parussos Mariondino och Scavino. Cavalier Bartolomeo behöver definitivt inte känna sig underlägsen någon av dessa mer namnkunniga producenter.


onsdag 9 september 2009

Boekenhoutskloof Cabernet Sauvignon 2006

Normalt sett är vi rätt enkelspåriga och fokuserar hårt på Frankrike och Italien. Men då och då försöker vi vidga våra vyer, exempelvis när vi i våras drack årgång 1998 av kvällens vin. Då blev vi mäkta imponerade av hur väl vinet utvecklats och vi köpte därför en försvarlig mängd flaskor av 2006:an i septembersläppet. Ikväll får första flaskan sätta livet till medan resten åker rätt ner i källaren.

Boekenhoutskloof Cabernet Sauvignon 2006 doftar ungt och elegant. Det är mer åt super tuscan än Bordeaux. Faten är redan integrerade och ger bara ett härligt doftinslag av rostade pinjenötter, havremjöl och kanske en aning vanilj, men inte så att det stör. Man känner av alkoholen (14,5%) litegrann och den gör att den unga cabernetfrukten får lite likörsötma.

I munnen känns den såklart ung men ändå välbalanserad. Frukten är relativt röd9aktig och inte lika nya världen-fläskig som 2004 och 2005. Den här årgången verkar handla mer om struktur och balans. Hela konstruktionen hålls dessutom uppe av en underbar syra som bådar väldigt gott inför framtiden. Avslutningen är intensiv och lång och allra sist stannar en mycket god smak av choklad och mosade hallon. Gott!

Om man ska hitta något att sätta upp på minuskontot så kan man kanske tycka att alkoholen spretar aningens litegrann och att man ibland förnimmar en lite metallisk smak. Men vi är överseende och tror att det här kommer att utvecklas till en riktig skönhet om en sisådär 10 år. Och då kanske våra 92 pinnar visar sig vara för snåla...



PS En som verkligen gillar det här vinet är Artberg DS

söndag 6 september 2009

Braida Bricco dell'Uccellone 2000

Det är inte så länge sedan barbera rent kvalitetsmässigt ansågs vara en andra klassens druva i Piemonte. Med sin extremt höga syra och sitt låga tannininnehåll ansågs den inte kunna användas till stora viner. Trots det var den uppodlade ytan med barbera 15 gånger större än den med nebbiolo. Anledningen till det var druvans förmåga att ge pålitlig (=hög) avkastning oavsett jordmån och läge, samt dess stora motståndskraft mot parasiter och mögel.

Sedan början av 80-talet har nu mycket förändrats. Även om nebbiolo såklart fortfarande är regionens kung finns det numera en stor mängd barberaviner som ligger högt både i kvalitet och pris. Dessutom blandar man oftare barbera och nebbiolo trots att Piemonte traditionellt varit ett endruvevinområde. Denna kombination är en bra matchning; barbera bidrar med syra och färg, nebbiolo med tanniner och komplexitet.

Vi tycker att de allra bästa barberorna är barriquelagrade men inte för sent skördade. På så sätt nyttjar man både druvans naturliga syra men övervinner också tanninproblemet. Givetvis måste man också hålla ner uttaget men det gör alla ambitiösa barberaproducenter.

Braida Bricco dell'Uccellone 2000 (349 kr för 3 år sedan, idag kostar 2005:an 495 kr) har en lite ovanlig doft där faten tar väldigt mycket plats, det kommer stundtals puffar av nysågad planka trots att vinet är nästan 10 år. Men i huvudsak ger faten en nötig karaktär med bittermandel och rostade hasselnötter. Vi associerar till bakverket haselnüsskranz och trots att faten är så tydliga stör de inte helheltsintrycket, förmodligen på grund av att de är försiktigt rostade. Frukten är klassisk barbera med blåbär, lingon och vinbär. Doften är verkligen komplex och det känns som att man aldrig sniffat tillräckligt mycket.

I munnen känns frukten lite mörkare och den där nysågade plankan med rostade hasselnötter dyker upp igen. Men inte heller i munnen är fatkaraktären överdriven även om vi kan tänka oss att den upplevdes som så i vinets ungdom.

Syran är hög och vinet känns faktiskt fortfarande ungt. Det skulle vara väldigt intressant att få prova det här om 5 år igen, det är inte omöjligt att det kommer vara ännu bättre då!

fredag 4 september 2009

Yann Chave Crozes Hermitage Le Rouvre 2007

Septembersläppet kändes lite anemiskt vilket också märktes i kön på Regeringsgatan. Vid halv tio var kön bara 20 m lång vilket är betydligt kortare än vanligt.

Vi köpte Sito Moresco, Spinettas Barbaresco Starderi, Cahors-vinet Un Jour, Boekenhoutskloof Cab och kvällens vin: en Crozes-Hermitage från den alltmer omtalade och hyllade vinmakaren Yann Chave.

Ni har säkert hört storyn förut. Yann pluggade ekonomi och började jobba på bank utan någon tanke att arbeta med vin. Men efter att ha provat att arbeta lite tillsammans med sin far blev Yann biten och 1996, när han blivit 26 år, ansvarade han för första gången för vinifieringen av familjens viner. Pappa Bernard fortsatte dock att sköta rankorna själv ända fram till 2001.

Yann vinifierar ganska traditionellt med total avstjälkning, naturlig jäst och alkoholjäsning vid 30-32°C. På slutet låter han dock temperaturen stiga lite för att extraheringen ska få en liten extra boost. Under macereringen undviker han helst pigeage för att inte laka ur några aggresiva tanniner. Istället tillämpar han överpumpning av musten. Generellt sett är Yann ganska försiktig med fatlagring och vill inte att eken ska skymma frukten.

Yann Chave Crozes Hermitage Le Rouvre 2007 ger direkt ur flaskan en första sniff som är förförisk - det doftar högklassig, ung och bärig syrah. Förväntningarna dras upp rejält och kanske är det delvis därför som vi blir lite besvikna efter att vinet fått en timme i karaff. Det som stör är en lite vaniljsöt överton som påminner om gammal smält vaniljglass. Vi kyler därför vinet ner till ca 16°C och det gör tricket. De översöta tonerna försvinner och fram kommer ung frukt i form av svarta vinbär och björnbär, massor av örter (kanelstång, timjan och mejram) och rökigt lättstekt bacon.

I munnen är det bra schwung och balansen är prickfri. Den unga syrah-frukten får rejält med utrymme och det märks att Yann skördar sent i den fenoliska mognadens namn. Man kan garanterat lagra det här vinet flera år med positivt utfall men det är riktigt trevligt att dricka redan nu.

I Sverige är ju Graillot den okrönte konungen av Crozes-Hermitage men vi tycker att Yann Chave levererar betydligt bättre. Den här "Crozesen" är renare och klassigare än allt vi druckit från Graillot.

torsdag 3 september 2009

Champagneduell

Ikväll testar vi ett nytt koncept: Av de flaskor skumpa som vi råkar ha hemma får S välja ut två som jag sedan ska prova "blint". Det är ju definitivt en enklare uppgift än en helblind provning men samtidigt svårare än en halvblind provning.

Flaskorna som finns i kylen är Egly-Ouriet Tradition, Hatté cuvée Benjamin, Launois NV, Diebolt-Vallois Blanc de Blancs, José Michel Pinot Meunier samt Gatinois NV. En rätt stor spridning i både ursprung, druvor och stil således. Samtliga flaskor utom Egly-Ouriet har ett par års flasklagring efter degorgering.

Glas 1: Färgen är bronsaktig med ett rosa skimmer. Doften är atypisk och oxiderat mogen med sherry, emsertabletter, sötlakrits, hjortron och blodapelsin. I munnen är den oljigt fet och viskös, syran hade kunnat vara bättre men avslutningen är härlig med toner av smultron och blodapelsin. Gott men förvånansvärt utvecklad. Redan på färgen kan vi stryka alla chardonnaydominerade champagner och José Michels pinot meunier har inte den här koncentrationen och kraften. Kvar står då Egly-Ouriet, Hatté och Gatinois. Egly-Ouriet kan inte vara såhär utvecklad och Gatinois brukar jag aldrig missa blint. Det måste således vara Cuvée Benjamin och det stämmer också med den feta frukten och lakritsinslaget.


Facit: Bernard Hatté Cuvée Benjamin Grand Cru (60% PN, 40% Ch, 4 år på jästen)

Glas 2: Färgen är ljust gul och doften är nästan överdriven i sin mineralitet. Det kanske är kontrasten till det andra vinet som förstärker dragen men det känns otroligt elegant med vita blommor och citronfromage. När temperaturen stiger i glaset transformeras citronen till apelsin.

Även i munnen är mineraltonerna supertydliga och det går så långt att det nästan övergår till beska. Typ som i ett svenskt vildostron. Syran är adekvat men skulle lätt kunna vara högre. Det är tydligt att detta är ett vin som är tänkt att erbjuda okomplicerad och rättfram njutning här och nu. Helheltsintrycket är verkligen lätthet och elegans, den ultimata apéritifen.

Att jag har en blanc des blancs i glaset är uppenbart. Och då kan det bara vara Launois eller Diebolt. Även om all mineral talar för Mesnil saknar jag både syra och den där söta mangofrukten som brukar titta fram i Launois efter några år på flaska. Dessutom känns blommigheten som en rätt stark tell för Diebolt.


Facit: Diebolt-Vallois Blanc de Blancs NV



Två rätt av två möjliga alltså, bra för provarsjälvförtroendet :) Och två riktigt prisvärda champagner. Vi håller Diebolt som bättre under provningen men till middagen, grillad marulk med en kall sås på ansjovis, gräddfil och gräslök, kommer kraften i Hatté fram på ett väldigt bra sätt. Och de lite funkiga mognadstonerna träffar ansjovisen perfekt.