Krug-vertikal 1964-1998

Det har äntligen blivit dags för något som vi längtat efter i veckor - en vertikalprovning av Krug inklusive en årgång Clos du Mesnil. Bered er på att bada i superlativer.

Alla vinerna serveras till mat lagad av Årets Kock 2005 - den väldigt begåvade och sympatiske Stefan Eriksson.

Innan Krugorgien påbörjas serveras vi en för hos helt okänd champagne. Producenten håller till i byn Gueux väster om Reims och heter Jérôme Prévost. Han är en av lärljungarna till Anselme Selosse men jobbar uteslutande med pinot meunier.

Jérôme Prévost La Closerie Brut Nature NV doftar både fruktigt och fatigt i en utvecklad stil. I smaken träder pinot meunierkaraktären fram tydligare och det visar sig vara en riktigt bra, lite karamellig champagne med hög syra. Gott!

Först ut bland Krug-vinerna är en Grande Cuvée på magnum som deggades för 6-7 år sedan och den serveras med ett tilltugg i form av en parmesanliknande ost gjort på bland annat 20% buffelmjölk.

Krug Grande Cuvée [magnum] har en enormt stor doft som fortfarande är ungdomlig. Fat, choklad och citron samsas i näsan. Även i munnen smäller det till bra med en otrolig koncentration, citroniga syror, rostat bröd, choklad och hasselnötter. Det här är den bästa Grande Cuvée vi någonsin druckit och det beror förmodligen på magnumformatet och flasklagringen.

Till en havskräfta inrullad i en mikrometertunn skiva rågbröd, ett lättpocherat belonostron och en smörstekt pilgrimsmussla serveras den första flighten. Det är tre bra årgångar som samtliga ska representera den typiska och mest klassiska stilen av årgångskrug.

Krug 1998 doftar ganska likt om än yngre än Grande Cuvée och är också väldigt fatig. Utöver tonerna i GC finns även persika som för tankarna till Bouzy-pinot. Smaken är också ungdomlig och eken har inte riktigt gått in i vinet än. Den är gjord i en lättare, friskare stil och den perfekta moussen i kombination med en väldigt len munkänslan gör att det påminner om en fluffig citronfromage. Längden är enorm. Att dricka årgångskrug är att flytta sina referenser om vad lång och intensiv eftersmak innebär. 1998 gav en av de största skördarna i champagnes historia men det finns inga spår av detta i vinet...

Krug 1979 har en doft som inte liknar något vi tidigare känt i ett vin. Det kan närmast beskrivas som svensk hummer på flaska. Eller kanske kamtjatkakrabba. Det är en sötsalt, mineralig doft av tång och skaldjur som är helt oemotståndlig. Dessutom finns citron, rostat bröd och vanilj. Faten är helt integrerade. När doften lovar så här mycket bävar man nästan efter att ta första klunken. Som tur är gör den oss inte besvikna, tvärtom. De underbara havsdofterna återkommer i smaken och lindas in i en mjuk mogen fetma. Fylligheten och smakintensiteten är enorm liksom syran. Det här är den bästa champagnen som vi någonsin druckit och skulle man tvingas sätta poäng så kommer diskussionen handla om 99 eller 100.

Krug 1973 har en helt egen karaktär. Vid första sniffen doftar det ogräddade kanelbullar! Efter ett tag i glaset kommer kanderade apelsinskal, bergamott, nötcreme, nougat och choklad fram. En mogen, lite parfymerad pinotton skvallrar om att det här vinet inte vinner på längre lagring. Koncentrationen är något sämre än i flightens två andra viner men det är ändå en otroligt bra champagne.

Kvällens andra flight är den som vi kanske sett fram emot mest av allt. För första gången ska vi dricka Clos du Mesnil...

Krug 1988 är trots 21 års ålder ung i sin täta doft av honung, höstäpplen, fat, kanderade apelsinskal och kalksten. Koncentrationen och intensiteten i smaken är nästan overklig och vi undrar om den här med tiden kanske rentutav kan bli ännu bättre än 79:an. Vi får väl sätta 99 poäng på 79:an och 99+ på den här...

Krug Clos du Mesnil 1988 har en expansiv, elegant och fjäderlätt doft. Även två decimeter över glaset svävar en doftdimma som om någon pudrat luften med florsocker, "päronpulver" och krita. När man sniffar ner i glaset så finns den såklart där - den ultrarena och aptitretande mineralen från Mesnil i dess mest exklusiva och förädlade form. Dessutom kommer vågor av smält smör, honung och nyrostat bröd. När temperaturen stiger i glaset träder en väldigt tydlig doft av smält smörkola fram. Den är så tydlig så det känns som att man aldrig skulle kunna missa Clos du Mesnil -88 i blindprovning. Fast risken är väl att vi aldrig kommer dricka detta vin igen. Priserna på champagne från -88 har exploderat och Clos du Mesnil var ju inte direkt billig innan heller.

Den tredje flighten innehåller tre power-årgångar som serveras tilll tryfferad anklever.

Krug 1989 är väldigt mogen och sherryaktig i doften. Oxiderade äpplen och mörk choklad dominerar. I munnen känns det också lite over-the-hill men med reservationen att det är tufft att matchas direkt efter Clos du Mesnil. Syran är bra och visst är det gott. Men i den här konkurrensen är det svårt att skina.

Krug 1982 har en väldigt annorlunda doft som inte påminner om någon av kvällens andra viner. Den är perfekt mogen och liknar egentligen mest en stor vit bourgogne med en otroligt komplex doft av ylle, ostronskal, fat, nytvättad bomull, blöt kalksten, citron, apelsin och choklad. I munnen är den väldigt vinös och mineralig. En makalös champagne som nog är precis på sin topp nu och de närmsta åren. Flightens vinnare.

Krug 1971 är först lite försiktig och ger nästan ett blygt intryck i glasen. Den har inte alls samma kraft som flightens övriga viner men kompenserar det med en otroligt härlig, frisk och söt äppleton som får oss att associera till Bonnezeaux eller en trockenbeerensauslese. Om 89:an var en liten besvikelse så är det här en desto större positiv överraskning. Och hade vi inte redan förstört våra referensramar kring intensitet och kraft hade det här vinet förmodligen upplevts som ännu lite bättre. Nu försvinner dess vackra stämma något eftersom andra skriker högre.

Sista flighten var tänkt att innehålla 60-talets två bästa årgångar men tyvärr visar sig 66:an vara korkskadad. Det är väldigt ovanligt med korkskada på äldre champagner och att det ska drabba just en 66:a känns minst sagt olyckligt. Nu får matchen istället stå mellan en 64:a och en Private Cuvée som degorgerades sent 50-tal. Det är svårt att känna besvikelse över det :)

Krug 1964 framstår initialt som för gammal även för oss som gillar riktigt mogen champagne. Men med lite väntan så växer den och blir till slut riktigt njutbar. Doften är sherrylik med massor av riktigt mörk choklad och rökighet. Syran är väldigt bra och moussen är också relativt livlig. Tyvärr var nog det här en flaska som inte åldrats så väl - många 64:or är tydligen långt mer vitala än denna.

Krug Private Cuvée är inte lika kraftigt oxiderad och känns både bättre och långt mer komplex än 64:an. Sherry, knäckebröd, mörk sirap, mörk choklad, salmiak och ett inslag som vi associerar till mogen pinot meunier - en mix av blodapelsin, tranbär och rosépeppar. En fantastisk champagne som visar lagringsdugligheten hos Krugs multivintagecuvéer.

För att runda av kvällen serveras till sist det vin som Krug själva kallar "den nya 1928:an". Ett vin som vi själva köpt en låda av trots en prislapp som egentligen är tramsig för jäst druvsaft. Även om den bubblar.

Krug 1996 doftar purungt men vi slås av att eken redan är helt integrerad i den massiva frukten, det finns egentligen inga spår alls av att alla basvinerna jästs på ek. I den bemärkelsen känns det som en väldigt annorlunda Krug. Doften är musklig och innehåller färsk ingefära, citron, krita, blodapelsin, kola och hasselnötter. I munnen är den precis lika kompromisslös och har kvällens högsta syra. Och det vill inte säga lite. Det är omöjligt att veta var den här champagnen kommer att ta vägen med lite lagring men vi tänker inte börja undersöka saken med våra egna flaskor förrän tidigast om 10 år.

Sammanfattningsvis är det otroligt intressant hur mycket de olika årgångarna skiljer sig åt. Och hur svårt det är att bedöma en årgångs storhet när vinerna är unga. Exempelvis har 1988 verkligen lämnat 1989 bakom sig kvalitetsmässigt och tydligen har 1990 också visat sig falla samman snabbare än vad man tidigare trott. Dessa tre årgångar ansågs ju under nittiotalet vara i stort sätt likvärdiga.

Kvällens favoriter var, utan inbördes ordning, -79, -82, -88, CdM -88 och Private Cuvée. Och så kanske -71. 96:an känns fortfarande otroligt svårbedömd för oss men det är definitivt ett muskelpaket utöver det vanliga. Dessutom är det bara att konstatera att Grande Cuvée är ett fantastiskt vin. Det kanske är så att det bästa och billigaste sättet att få uppleva mogen och stor Krug trots allt bara är att köpa Grand Cuvée och långlagra själv.

Philipponnat Royale Réserve

Det blir lite vardagslyx ikväll - stans bästa sushi från Ki Mama på Observatoriegatan och champagne.

Philipponnat är ett hus med tydliga kvalitetsambitioner i premier cru-byn Mareuil sur Aÿ. Royale Réserve är deras standardcuvée gjord på ungefär 50% pinot noir, 35% chardonnay och 15% pinot meunier. På baksideetiketten går att utläsa att kvällens flaska degorgerades i oktober 2006 (varför skriver inte alla champagneproducenter ut det på flaskan?!) och baseras främst på årgång 2003. Resten är reserveviner som hos Philipponat lagras med solera-metoden. Ett bra sätt att säkra en konsekvent stil år efter år.

Philipponnat Royal Réserve doftar gult - gula syrliga plommon och havtorn. När temperaturen stiger i glaset kommer valnötstoner fram och blandas med mineraler och blommig honung. Doften är väldigt elegant och känns inte pinotdriven.

I munnen är vinet ganska lätt, speciellt med tanke på andelen pinot, men har ändå bra grepp. Valnötter, mineral och hagtorn återkommer även i smaken och avslutningen är relativt kort. I sin ungdom brukar Royal Réserve vara lite grönare och krusbärigare i smaken men dessa toner har nu 2,5 år efter degorgeringen fadat ut helt.

Vi köpte kvällens flaska på plats sommaren 2007 för ca 25 euro. På bolaget kostar den nästan exakt 300 spänn. Det finns många bättre champagner i prisklassen (gällde speciellt den här batchen med hög andel 2003 i sig) men den gör inte bort sig och är ändå köpvärd eftersom den är välgjord i en lite egen stil.

Boekenhoutskloof Cabernet Sauvignon 1998

Efter en lång radda ypperliga nyhetssläpp under vintern var mittensläppet i mars ganska blekt. Vi plockade endast upp en ynka flaska - en Sydafrikansk cabernet - som vi tänkte kunde vara intressant att prova eftersom den var över 10 år gammal.

Boekenhoutskloof Cabernet Sauvignon 1998 har en högklassig och elegant doft av svarta vinbär med blad, blåbär, bigarråer och mosade björnbär. Faten bidrar med kryddor som muskot och spiskummin, rostat bröd och vanilj. Oj vad bra!

Smaken uppfyller vad näsan lovat. Trots vinets ålder är frukten bärsöt, balansen felfri och syrorna klart tillräckliga. Elegansen präglar vinet även i munnen och eftersmaken är lång, mogen och raffinerad.

Det här är en riktigt stor positiv överraskning och vi ångrar att vi inte köpte fler flaskor - lagersaldot är redan noll.

PS

Vi ser nu att WineSpectator delade ut 84 poäng till detta vin, det måste rubriceras som grovt tjänstefel. Vi tycker även att Wine Advocate hamnade för lågt med sina 90 pinnar.

DS

Middag med tre fransoser och en italienare

Vi kopierar förra helgens koncept - två sorters skumpa till förrätten, rödtjut till varmrätten och en vällagrad Amarone till ostarna.

José Michel Millésime 1998 är först ut för kvällen. Det är en något udda 50/50-mix av pinot peunier och chardonnay som fått 9 g/L i dosage. Doften är ung och relativt elegant med inslag av viol, citrus och kritig mineral. Smaken är också bra och de citrusaktiga syrorna bär fram en lång,tät och lite nötig eftersmak.

Juillet-Lallement Special Club 1996 är betydligt mörkare i färgen och känns även väldigt mycket mognare i doften. En rik och mättad doft med kanderad citrus, nötkräm, oxiderat äpple och kaffe stiger ur glasen. I munnen är det ännu bättre tack vare en krämig och viskös textur, hög koncentration och massor av mogna äpplen, kanderade apelsinskal, plommon och fet vit choklad. Riktigt bra!

Château le Coteau 2001 köpte vi en låda av på La Cave d'Ulysse i Margaux sommaren 2007. Då var den otroligt charmerande, blommig och öppen. Nu, nästan två år senare, öppnar vi två flaskor och den första uppvisar väldigt mycket mer mognad jämfört med förra gången. Nyskuren svamp och jordig undervegetation har tillkommit i doftspektrat. Den andra flaskan har kommit lite kortare i sin utveckling och där finns den förföriska blommigheten kvar. Bägge flaskorna har en härlig fruktkärna med både röda och svarta vinbär, plommon, lena tanniner och kanonbra längd. Priset var ynka €15 och fyndstämpeln har inte suddats ut ikväll :)

Masi Amarone 1995 har haft ryggläge i källaren sedan sommaren -99 vilket gör det till en av de flaskor som vi sparat allra längst. Det var en avskedspresent till J när han slutade sitt första jobb. Doften är ännu bättre än den amarone vi drack förra helgen och mättad med russin, tobak, söta bigarråer, kanel och solvarma plommon. Smaken är intensiv men betydligt mer balanserad än vad vi brukar uppleva från yngre amarone. Eftersmaken är duktigt lång, alkoholsöt och persistent. Passar perfekt till våra vällagrade getostar...

Château Haut-Bergeron Sauternes 1995

Vi har plockat upp en halvflaska sauternes ur källaren eftersom den började bli väldigt mörkt bärnstensfärgad. Och för att vi var sugna på anklever...

Château Haut-Bergeron Sauternes 1995 doftar kanderade apelsinskal, vanilj, torkade aprikoser, emsertabletter, botrytis och lite fat.

I munnen är den krämig, söt och komplex och de kanderade apelsinskalen är ännu tydligare än i doften vilket ger vinet fräschör. Eftersmaken är otroligt lång, mild, söt och slingrande. Riktigt bra!

Middag med fyra fransoser och en italienare

José Michel Blanc de Blancs 1995 serverar vi som aperitif. Vi drack den senast på plats i somras och mindes den som elegant, lätt och mogen. Ikväll känner vi tyvärr även en liten godiston som inte hamnar på pluskontot. Doftprofilen är annars åt persika och mineral. Totalt sett är det en välgjord och god champagne som dock inte bör lagras längre.

José Michel Rosé drack vi även den i somras. Det är en 50/50-mix av pinot noir och pinot meunier men vi mindes den senare som mer framträdande. Vi serverar den till anklever med en söt gelé som vi gjort på tranbär och hallon. Kombinationen som sådan blir riktigt bra men vinet självt är lite saftigt och godisaktigt med kola, lakrits och tranbär. En ok rosé men inte mer.

Charles Joguet Clos de la Dioterie 2004 är kvällens varmrättsvin. Egentligen bör det sparas minst 10 år i källaren innan konsumtion så vi luftar rejält innan servering. Doften är ung och mörk, den gröna paprikan på plats och det känns lite modernare i stilen än äldre årgångar vi druckit. En liten stallighet kommer också fram efter ett tag i glasen. I munnen är det bedövande ungt och den mörka frukten håller inte riktigt tanninerna stången. Det här är inget vin för personer som söker söt överdådig frukt. Och inte heller för sådana som har svårt för lite gröna toner i vin. Vi gillar det dock och känner oss övertygade om att det kommer att visa sin fulla potential efter ytterligare 5-6 år i källaren.

Vi dricker inte ofta Amarone men ikväll, till en ostbricka, drar vi korken ut Tommasi Amarone 1997. Den har en väldigt elegant och rik doft som drar åt russin, choklad och katrinplommon. Smaken är klassisk för Amarone: mörka körsbär, russin och choklad. Men lagringen har verkligen gjort det här vinet väl och dess kvalitet är en väldigt positiv överraskning för oss!

Domaine des Petits Quarts Bonnezeaux 1990 blir kvällens sista vin. Det har en underbar, mogen doft av gotländsk saffranspannkaka och höstäpplen. Syran är fantastisk och skulle få många sauternes-viner att framstå som klumpiga. Smaken kretsar runt saffran, äppeljuicekoncentrat och honung. Detta simmigt söta elixir blir en perfekt avslutning på kvällen.

Trimbach Riesling 2006

Ikväll hade vi tänkt äta old school: torskrygg med pressad potatis, gröna ärtor och en beurre blanc. Men tack vare ett spontanköp i fiskdisken blir det även lite raw school till förrätt - japanska jätteostron. Borde funka rätt bra med riesling.

Trimbach Riesling 2006 har en utvecklad doft av aprikos, honung, grape, lime och färska champinjoner. Rieslingkaraktären är tydlig och man kan ana en begynnande petroleumton. Bra gjort i en svår årgång!

Smaken känns lite enklare än doften men är helt torr med bra syra och ett behaglig mineraldrivet avslut. Det här är en riktigt god och väldigt prisvärd riesling även i denna årgång.

Ostronen då? Helt ok även om storleken nästan blir besvärande. Man får tugga bra länge innan det känns dags att svälja och de är lite åt det träiga snarare än det smöriga hållet.

Elio Altare Barbera d'Alba 2007

Det är nog fler än vi som går och längtar efter att 2007:orna från Piemonte ska börja dyka upp på Systembolaget. När Elio Altares Barbera d'Alba från detta år dök upp i marssläppet köpte vi tolv flaskor och har redan druckit två. Och det har verkligen inte sänkt förväntningarna, snarare tvärtom...

Elio Altare Barbera d'Alba 2007 har en underbar ljus och söt fatton som drar åt sandpapprat balsaträ, havremjöl och muskot. Fatbehandlingen är dock mycket försiktig, 5-6 månader på använda fat vilket lämnar bra med utrymme för frukten: En ren, mörk, bärig, elegant och lite murrig barberadoft av björnbär, lingon, blåbär och mosade mogna jordgubbar. Sniffar man djupt finns en liten behaglig alkoholeldighet.

Som vanligt är balansen i Elios viner helt perfekt. Frukten är slank, syran är bra om än inte jättehög (det säljs faktiskt inga barberor i Sverige som uppvisar den syra som druvsorten är kapabel till). Förmodligen skördar Elio sin barbera väldigt sent för att motverka en allt för aggresiv syranivå. Istället lyckas han skapa en sammetslen och mjuk munkänsla i vinet trots dess ungdom.

Eftersmaken är alltigenom behaglig, mineralig och bärsöt. Och så fort man svalt vill man ta en ny sniff och en ny klunk. Det var väldigt länge sedan vi upplevde sådan här drickglädje och drickbarhet hos ett vin för två hundralappar. Vi känner båda två att vin egentligen inte behöver vara godare än såhär. Allt annat är bara pretentiöst :)

La Spinetta Langhe Nebbiolo 2006

Till skillnad från 2005:an kräver kvällens vin några års lagring för att släppa till, det har tidigare obloggade flaskor visat. Vi luftar därför rejält med flera omhällningar under fyra timmars tid.

La Spinetta Langhe Nebbiolo 2006 har en ung, blommig doft av viol, lakrits, körsbär, kakao och en väl avägd fatighet. Riktigt snyggt gjort i La Spinetta nya stil där ekfaten inte är lika framträdande.

Smaken är lakritsstinn och ungdomligt sträv men funkar hur bra som helst till mat. Munkänslan är slank och ger massar av tydlig och trevlig nebbiolofrukt. Syrorna är perfekt avvägda mot vinets övriga komponenter. Eftersmaken är lång, strukturerad och fylld av framtidspotential.

Det här är riktigt bra gjort men vi kommer dricka 2005:orna först i väntan på att 2006:orna mognar.