tisdag 28 oktober 2008

Château Pibran 2005

Efter att 41 primörflaskor i väntan på vidare transport stått i hallen i snart en vecka, kan vi inte hålla oss längre. Ikväll bryter vi upp en låda och går lös på en flaska Pibran.

Château Pibran har ett rykte om sig att vara "extra dålig" vid svagare årgångar men även att leverera riktigt bra prisvärde under bättre år. 2005 tillhör ju definitivt de senare och finfina betyget 92 points från WineSpectator ger stöd åt tesen.

Druvmixen i vinet har varierat kraftigt under 2000-talet men denna årgång består av 65% CS och 35% Merlot.

Château Pibran 2005 har en mycket inbjudande, elegant doft av malet kaffe, nyplockade solvarma svarta vinbär, mosade söta hallon, plommon, krossad salmiak, vita blommor och ny dyr ek. Wow! Otroligt bra och tillgängligt redan nu.

I munnen är vinet perfekt balanserat på ett sätt som få viner utanför de klassiska vindistrikten i Frankrike kan matcha. Den sorbetaktiga, fruktsöta fräschören får oss att associera till 2005:orna från Côte d'Ôr. Tanninerna sitter precis där de ska och är perfekt mogna. Trots all den nya ek som doften avslöjade finns ingen fatbeska i eftersmaken. Förmodligen beroende på att frukten hade perfekt fenolisk mognad vid skörden och därmed inte ger någon extra skjuts till beskan. Däremot har faten fortfarande inte smält in i frukten. De härliga kaffetonerna från doften återkommer i smaken och gränsar nu till mörk choklad. Eftersmaken är fullspäckad med läcker cabernetfrukt och smakar som färska bär i lättvispad grädde spetsad med cassis. Oj, va bra det här kommer att vara om 7-8 år!

Det är teamet bakom Château Pichon-Longueville som makar Pibran och hade vi fått det här vinet blint hade vi definitivt sagt cru classé snarare än en cru bourgeois. Pibran 2005 är ett stort vin och det levererar långt, långt över prislappen på 250 kr.

Bitouzet-Prieur Meursault Les Corbins 2005

Vi besöker Vitemölla badhotell i Skåne som visar sig ha en kortfattad men riktigt trevlig vinlista. Bland annat erbjuder de årgång 1998 av både Ch Margaux och Ch Latour till "vrakpriset" 2.300 kr.

Vi bestämmer oss för Joseph Drouhin Meursault Perrières 1er cru 1997 som borde passa perfekt till grillad marulk. När vår mycket trevliga servitris återvänder med flaskan känner vi inte alls igen den och enligt etiketten är den från en årgång som enligt våra beräkningar borde inträffat ungefär åtta år senare än 1997...

Nåväl, vi vill inte att någon skugga ska falla över Vitemölla badhotell. Vi föredrar alltid en glad, avslappnad och informell restaurangpersonal oavsett om de kan vinlistan eller inte.
Och dessutom skulle maten på hotellet ha klarat sig utan problem på många finkrogar i Stockholm. Vi bestämmer oss för att på vinst och förlust köra på flaskan som hämtats och innan amuse-bouchen anländer kör vi en Vaynerchucksk sniffy-sniff.

Bitouzet-Prieur Meursault Les Corbins 2005 doftar old school Meursault med rostade fat, oxiderade chardonnayäpplen, brynt smör, krita och vita blommor. Om några år kommer förmodligen en härlig hasselnötig mognad framträda och då kommer det här vinet bli minst ett snäpp bättre. Eller snarare två-tre snäpp.

I munnen är fatkaraktären också väldigt påtaglig. Faten skymmer faktiskt frukten och mineraliteten som vi vet finns därunder. Till maten är det dock riktigt bra även om vi gärna hade sett att årgången varit 2002 eller ännu hellre 1999. Det är helt enkelt lite oförlöst än så länge. Ska man dricka ung Meursault föredrar vi försiktigare ekade varianter som Jobard. Å andra sidan kan vi ta gift på att det här vinet kommer bli magiskt om 10 år, delvis tack vare den massiva fatningen. Bägge skolorna har helt enkelt sina respektive fördelar.

fredag 24 oktober 2008

Bordeaux 2005 - upplösningen

Igår fick vi ett SMS om att vår beställning av bordeauxprimörer var redo för avhämtning. Glädjande nog var det som vi hade hoppats - vi fick alla de viner som det gick att lägga en beställning på i onsdags. Det innebär att vi enbart gick miste om Ch Clos Fourtet och Ch Fleur Cardinal men å andra sidan fick vi allt annat på vår lista. Exempelvis 6 flaskor av den galet eftertraktade Ch Pontet-Canet!

onsdag 22 oktober 2008

Beni Duilio Castellani Chianti Classico Riserva 2004

Ikväll dricker vi en för oss ny chianti från toppårgången 2004. Vi har blivit så bortskämda med bra toskanare från denna årgång att vi nästan tar för givet att även det här vinet skall leverera.

Beni Duilio Castellani Chianti Classico Riserva 2004 har en småtrevlig doft av svarta blanka bigarråer, björnbär och svartpeppar. Dessutom ger fatlagringen uppbackning med lite murket trä och muskotnöt.

I munnen uppvisar vinet bra syror, hyfsad koncentration men lite halvtaskig hållning. Avsaknaden av tanninskelett ger ett körsbärssaftigt och slappt intryck med dragning åt röda vinbär. När temperaturen stiger i glaset blir saftigheten än mer påtaglig. Det känns som att vinet redan har börjat få ålderskrämpor och lagringspotentialen är definitivt lika med noll. Ska man dricka det bör man kyla till 15-16 grader för att låta fräschören få fullt spelrum.

Sammanfattningsvis så är det här en habil baschianti men inte så mycket mer; ett för priset helt ok vin. Men vi lägger mycket hellre några tior till och köper Fonterutoli 2006 istället...

söndag 19 oktober 2008

Tema Sicilien

Ikväll provar vi fyra rödviner från Sicilien. Det är inte ett distrikt som vi ofta ger oss i kast med men det ska bli riktigt intressant att se vad ön kan erbjuda. Våra fördomar kretsar kring sylt och bränt socker men de senaste åren har ju bland andra Vini d'Italia hyllat flera av öns producenter och även regionen som helhet. Några av kvällens viner tillhör dessutom de absoluta topparna i distriktet. Let's have it!

Feudo di Mezzo Quadro delle Rose 2006, en DOC Etna Rosso från producenten Tenuta delle Terre Nere är gjord på Nerello Mascalese och Nerello Cappuccio och har lagrats på fat av vilka 25% var nya. Färgen är ung och mycket transparent på ett sätt som vi inte förväntat oss av ett sicilianskt vin. Doften är ganska mörk med ett mycket tydligt grönt inslag av paprika och pelargon. Därefter kommer lakrits, rödbetor och björnbär.

Smaken är varm och något alkoholeldig. Intensiteten är extremt hög men vinet är ändå mycket balanserat. Den söta röda frukten och viskositeten får oss att associera till grenache. Tanninerna är mogna och perfekt avvägda. Avslutningen är magnifik, lång, välbalanserad och klingar ut i en behaglig matvänlig beska. Efteråt får vi reda på att vinet fått tre bicchieri och att Stephen Tanzer gett vinet 96 poäng med motiveringen "has to be one of the ten best wines of the year in Italy"! Där har han tyvärr fel. Visserligen är det ett jättegott vin som gärna får betygsättas över 90 pinnar, men topp 10 i Italien är det inte!

Noà 2005 är numera en DOC Partinico (var tidigare IGT Sicilia) från producenten Cusumano gjord på 40% Nero d'Avola, 30% Cabernet Sauvignon och 30% Merlot. Färgen är ung och medeltät. I doften finns en väldigt speciell söt ton som påminner om honung eller dextrosol. Det doftar modernt av mörk frukt och faten ger toner av aceton och trälim.

I munnen ger vinet återigen ett modernt men något endimensionellt intryck. Det är eldigt med söt frukt och lite brända toner. Frukten ligger någonstans mellan björnbärssylt och torkade fikon. Det finns också mörk choklad och den där honungstonen som vi kände i doften. Det här vinet har också fått tre bicchieri och Wine Advocates Galloni tryckte till med 92 poäng. Vi tycker återigen att betyget är lite i överkant men det är utan tvekan ett riktigt bra vin.

Serra della Contessa 2003, en DOC Etna Rosso från Vinicola Benanti (utsågs till årets producent i Italien 2007 av Vini d'Italia) är precis som kvällens första vin gjord på Nerello Mascalese och Nerello Cappuccio. Genomsnittsåldern på stockarna är över 100 år och vinet får drygt 1 år på fat innan buteljering. Färgen visar försiktiga ålderstecken med en begynnande brunhet i kanten. Doften är först lite sluten med både stendamm och dammiga gardiner. När den till slut öppnar upp sig kommer härliga fat, skogsbär, mineral och körsbär.

Smaken är underbar. Utan minsta tillstymmelse till syltighet eller överextraktion smäller det bara till i munnen när vinet lämnar glaset. Koncentrationen är nästan overkligt hög och syrorna är fantastiska. Eftersmaken har också en otrolig intensitet med söta, välkammade tanniner, mörk frukt, bigarråer och lakrits. Det här är utan tvekan ett mycket stort vin och kvällens klart bästa hittills! Vini d'Italia gav såklart tre bicchieri och vi undrar vad den gode Stephen skulle dra till med efter hans 96-poängare till Feudo di Mezzo...

Nerosanloré 2003, en IGT Sicilia från producenten Gulfi är gjord på 100% Nero d'Avola och har fått 18 månader på fat. Färgen är tät och ung. Doften är varm, tät och intensiv med honung och torkad frukt som backas upp av hårdrostade fat. Det finns också en komponent som påminner om brynt smör.

När vi smakar på vinet är det som att det kastar sig in i munnen av egen kraft. Det attackerar tungan utan någon som helst pardon. Nero d'Avolas fantastiska syra visar att den klarar även ett lite varmare år som 2003. Vi pratar syra på otämjd barberanivå och salivutsöndringen får nästan munnen att svämma över. Tanninerna är också väl tilltagna och strävheten gör sitt till vinets enorma astringens. I eftersmaken dominerar skiffer, russin, torkad frukt och fat. Det här vinet är det enda som inte fått tre bicchieri men det står ändå ut som kvällens maffigaste.

Sammanfattningsvis så har kvaliteten på vinerna varit extremt hög. Och det samma gäller prisvärdet. Gulfis och Cusumanos viner kostar 199 kr och Tenuta delle Terre Nere kostade ca €27 på plats. Serra della Contessa är lite dyrare och går lös 359 kr men den har inga problem att försvara den prisbilden. Det blir spännande att följa Siciliens utveckling framöver!

Louis Roederer Carte Blanche

Till en efterrätt bestående av hemgjord vaniljglass och blodapelsinsorbet bjuds vi på Louis Roederer Carte Blanche, en champagne som sett till dosage är ungefär dubbelt så söt som Gula Änkan. Den typen av champagner har ofta två problem. Dels är sötman i sig något som maskerar och skymmer fräschören från vinets syror och kritiga mineralitet. Dessutom använder husen ofta sämre grundviner för dessa champagner, inte sällan från andra pressningen. Just Carte Blanche framställs dock med en, för söt champagne, relativt hög ambitionsnivå. Druvmixen är densamma som i Roederers standardchampagne Brut Premier, 62% PN, 30% Ch och 8%PM.

Louis Roederer Carte Blanche har en relativt försiktig, pinotdominerad och förvånansvärt torr doft. Vi skulle aldrig ha gissat en dosage på hela 43g/L utifrån de aromer som stiger ur glaset. Tydligast framträder gula äpplen, honung och mjölkchoklad.

I munnen känns vinet också lite mindre sött än förväntat (Systembolaget klassificerar vinet som sött men den korrekta beteckningen är egentligen demi-sec). Återigen är det de gula äpplena som framträder tydligast och de får uppbackning av söt, mörk pinot-choklad. Den höga sötman skapar en viskös munkänsla som man med lite välvillighet skulle kunna kalla för krämig. Det är inget tvivel om att friskheten hos en vanlig champagne går förlorad på dessa sockernivåer men jämförelsen kanske inte bör göras mot en brut champagne utan ett annat vin med samma sötma, exempelvis en Coteaux du Layon.

Kombinationen med glass/sorbet och en lite sötare champagne fungerar faktiskt riktigt bra. Vi kan inte komma på något vin som skulle klara sig bättre i kombinationen med en kall, gräddig och söt efterrätt.

fredag 17 oktober 2008

Château Destieux 1998

Efter all fokus på det stora bordeauxspektaklet tidigare i veckan tänkte vi testa en mogen bordeaux idag och plockar på ren chans en grand cru (ej classé) från S:t Emilion på Passagen. Främst är det kanske siffran 1998 på etiketten som lockar, den utsågs ju till århundradets årgång i östra Bordeaux när det begav sig. Men sedan dess har ju århundradets årgång inträffat både 2000 och 2005 så det ska bli intressant att se hur bra den egentligen är :)

Denna S:t Emilion är en blandning av merlot (66%), cabernet franc (33%) och därtill en liten skvätt malbec. Vid karaffereringen kommer dofter av stall, inälvor och multnande löv. Härligt! Vi väntar några timmar innan vi stoppar näsorna i glaset på riktigt.

Château Destieux 1998 doftar fullmoget och stalligt. Sniffar man lite djupare känner man ganska hårt rostade fat i kulisserna men de har integrerats väl med åldern. I den komplexa doften finns nu grön paprika, blyertspenna, lakrits, svarta vinbär, smultron och ett väldigt tydligt inslag av nyponsoppa. Allt planerande och köande för 2005:orna tidigare i veckan känns än mer motiverat nu när vi får dofta på hur de vinerna förhoppningsvis kommer bli om något decennium.

I munnen är tanninerna välpolerade men tillräckligt många för att ge både struktur och en stram avslutning. Eftersmaken är lång, även för ett vin i den här prisklassen. Det känns som att vinet är specialskräddat för att förbereda munhålan för mat; doftspektrat retar aptiten, tanninerna torkar ut slemhinnorna och längst bak i gommen lämnar vinet en tydlig men behaglig beska efter sig. Det är något väldigt speciellt med mogen bordeaux!

För dryga 400 spänn måste man kräva ganska mycket. Men det här vinet levererar faktiskt i paritet med den prislappen. Det går såklart att hitta större fynd i bordeaux men man kan också få betala betydligt mer för något som inte är ett dugg bättre.

onsdag 15 oktober 2008

Bordeaux 2005

I morse var halva Vinös och köade utanför Systembolaget för att kunna sno åt oss en ranson av Bordeaux 2005. Som tur var fick vi förstaplatsen i en av de tre kassor som var dedikerad för ändamålet. Innan startskottet gick var det riktig tävlingsstämning i lokalen och killarna i kassorna såg ut som nerviga galopphästar. När centraldatorns klocka slog 10.00 började de mata in ordrar för allt vad tygen höll.

Glädjande nog fick vi Ch Pontet-Canet som stod allra högst på önskelistan. Och även Ch Pibran och Ch Clerc-Milon som var tvåa och trea. Men därefter började det ta stopp. I slutet av vår lista började det dock ljusna igen och vi fick några mindre slott som exempelvis Ch Maucaillou.

Innan startskottet gick berättade personalen hur årets säljmodell uppkommit. För att få en rättvis process, där folk över hela landet har möjlighet att köpa det hett eftertraktade franska rödvinet, ansökte det statliga monopolet initialt om att få lösa fördelningen genom ett lottningsförfarande. På så sätt skulle man slippa krångliga IT-lösningar och långa köer. Men, lotteriinspektionen hävdade då att det skulle innebära olaglig lotteriverksamhet och därför var den lösningen inte möjlig att genomföra. Finns det något annat land i världen där detta skulle kunna utspela sig?   :)

söndag 12 oktober 2008

Barral Tradition 2005 vs Roagna Barolo 2000

Det har blivit en hel del bra vin i helgen. På champagnefronten har vi druckit Louis Roederer Brut Premier som är riktigt bra just nu. Vi upplevde visserligen inte fatvaniljen lika framträdande som vanligt men den renrasiga, lätt rostade, pinotdominerade doften är underbar ändå. I samma klass var Diebolt-Vallois Blanc de Blancs som vi drack på Rolfs kök till carpaccio på pilgrimsmussla ovanpå ett berg av jordärtsskockspuré. Därefter testade vi en Côtes du Roussillon Villages från producenten Domaine Singla, en mix av carignan och grenache som fått 13 månader på lättrostade fat. Den var riktigt bra och dessutom för druvmixen in oss på vad detta inlägg egentligen ska handla om: Vår nya favorit Leon Barral Tradition 2005 som ska provas bredvid Roagna Barolo La Rocca e La Pira 2000. Det finns ingen som helst logik i att ställa dessa viner mot varandra så eventuella läsare med medlemskap i Mensa kan sluta fundera över sambandet mellan vinerna. Det enda de har gemensamt är att vi har höga förväntningar på bägge!

Vi har aldrig provat Barolon tidigare men Barral drack vi häromdagen och den avhandlas i förra inlägget. Idag upplever vi den möjligen lite stalligare men lika bra som sist. Den där äppelmustiga tonen återkommer väldigt tydligt i både näsa och mun och det känns som att det skulle vara omöjligt att missa det här vinet i blindprovning. Men den typen av löften har vi lärt oss för länge sedan att inte ställa ut...

En intressant iakttagelse när vi doftar på vinerna efter varandra är att Barrals vin inte framstår som riktigt lika elegant när det ställs bredvid ett vin med tydlig fatkaraktär. På något sätt känns det plötsligt som att något saknas. När vi drack vinet för sig självt kändes det absolut inte så, då upplevde vi istället hur härligt det kan vara när oekad ren frukt från skicklig vinmakare skiner i sig självt utan ekbackup.

Barolon doftar förföriskt och ursprungstypiskt av rostade pinjenötter, humidor, torkade rosor och rökig mineral. Smaken är också mycket elegant och välekiperad med kryddor, mineral, tobak, söt hemrörd jordgubbssylt och tranbär. Riktigt jäkla bra! Druvorna har Roagna skördat i Pira, en cru som ligger på 250-300 meters höjd direkt söder om Castiglione Falletto. Dessa sluttningar har ett syd-sydväst läge och därmed god solexponering.

Utöver att kvällens viner skiljer sig åt när det gäller distrikt, druvor, vinifieringsmetod, producent mm så måste man såklart även nämna ålderskillnaden. Barolon börjar närma sig sin absoluta topp (även om vi kommer vänta med nästa flaska i 4-5 år eftersom vi älskar fullmogen barolo) medan Tradition fortfarande är ung. Och det talar såklart till Barolons fördel. Om vi haft årgång 2000 av bägge vinerna kanske matchen hade blivit något jämnare. Fast å andra sidan har vi minst sagt begränsad erfarenhet från hur lagringsdugligt ett oekat carignanvin kan vara? Vi tror dock att den höga koncentrationen, tanninstrukturen och de välgjorda syrorna borgar för att vinet borde bli ännu bättre med 5 år till innanför västen.

Sammanfattningvis så hamnar vi i omdömet att Barolon faktiskt är mer överlägsen än vad vi trodde. Fast det ska den ju också vara med en prislapp på drygt 200 spänn mer. Och det beror absolut inte på att Leon Barral Tradition är ett dåligt vin. Barolon har helt enkelt en elegantare doft, något högre syra, lite längre och mer nyanserad eftersmak och en bättre balans.

Det kanske fanns en logik i kvällens provning trots allt - bägge vinerna är välgjorda, prisvärda och grymt drickvänliga!

tisdag 7 oktober 2008

Domaine Leon Barral Faugères 2005

Vi var några av de många (hundratal?) svenskar som sprang iväg till Systembolaget och beställde en låda av detta vin efter Finare Vinares välsjungna lovsång. När vi i lördags kom hem efter två veckors höstsemester låg lådan och väntade på oss och idag hämtade vi med spänd förväntan ut den.

Domaine Leon Barral Faugères 2005 har en ren, inbjudande och fräsch doft. Högst upp i glaset finns solvarma björnbär. Längre ner är doften otroligt komplex och lyxig. Med djupare sniffande kommer salmiak, fänkål, tranbär, vildhallon, rabarber och krutrök. Det finns också en komponent som ligger nära stallighet men helt utan brett eller sunkighet, kanske ett nystädat stall? Att ett ungt vin som inte fått någon ek kan ha den här komplexiteten och rökigheten är minst sagt förbluffande!

I munnen är vinet medelfylligt, härligt slankt och välbalanserat. Koncentrationen är hög, beskan sur point, tanninerna strukturerade och alkoholen ger perfekt stöd utan att bli eldig. Utöver björnbären och vildhallonen finns sandig salmiak, rabarber, fänkål, blåbär, gröna äpplen och lakrits. Eftersmaken är helt ren, balanserad, komplex och lång.

Detta är helt klart ett ovanligt och speciellt vin. Drickbarheten är extremt hög och trots att vi har elva flaskor kvar känns det som att vi handlat för lite. Det finns en ton både i doften och smaken som är lite grön fast helt utan negativ betydelse. Den får lakritsen att bli fänkål, frambringar associationer till mjöliga äpplen och lämnar spår av omogna bananer flera minuter efter att den ordinarie eftersmaken klingat av. Kan det vara så att Didier Barral skördar lite tidigare än vad som är poppis?

Vi gillar inte att sätta betyg på vin. Men om någon skulle avtvinga oss en siffra mellan 0 och 100 skulle den hamna en bra bit norr om 90. Vi kommer köa för Jadis i novembersläppet!

söndag 5 oktober 2008

Domaine Rolet Arbois Tradition 1998

Hemkomna efter två veckors vintorka i främmande land tänkte vi testa ett för oss lite udda vin som vi haft många år i källaren. Vi dricker väldigt sällan arbois eller sherry och har väl heller inte riktigt fattat varför så många vinskribenter ständigt skriver upp dessa viner. Är det så att vi inte förmår att se deras storhet eller det kanske bara en fråga om smakpreferenser?

Domaine Rolet Arbois Tradition 1998 har en relativt stor, flormöglig och oxiderad doft med inslag av jäst, våt halm, gula russin, jordkällare och valnötsolja. Ovanpå allt annat finns dessutom en extremt tydlig doftkomponent som vi associerar till någon besk kemikalie, typ koffein eller kinin. Vi hittar ibland den doften även i fino sherry och den är tyvärr allt annat än behaglig.

I munnen finns också mycket riktigt en del beska men absolut inte på en störande nivå. Vinet har en lite simmig och krämig konsistens med en torr smak av krita, jordkällare, torkad frukt och nötter. Syrorna är ok utan att glänsa och eftersmaken är lite eldigt bitter och torrt mineralig.

Vi tvingas än en gång inse att den här typen av vin inte riktigt är vår tekopp. Det är visserligen bättre i munnen än vad man befara i näsan men det räcker inte för att vi ska vilja köpa det igen.