lördag 31 maj 2008

Elio Altare Barolo 2003


Elio Altare är en av våra favoritproducenter. Han erhåller sällan riktigt höga betyg (>95 p) från Parker et al men får ofta väldigt positiva omdömen i beskrivande texter av samma skribenter. Man får känslan av att många vinskribenter vet hur mycket de uppskattar Altares viner men i blindprovningar hamnar de ändå i skuggan av kraftigare och fylligare viner. Därav diskrepansen mellan poäng och skriftligt omdöme.

Elio skapar viner utifrån sin egen filosofi, med fokus på balans och elegans. Han har påverkat en hel generation av vinmakare i Barolo med sin syn på hur ett vin skall vara. Att vinna blindprovningar eller få 100 poäng av Parker är inte drivkraft för honom. Han har själv berättat för oss om sin uppgivenhet inför vinteoretiker som besöker honom och som inte förstår sig på hans viner. Elio skapar inte viner för att knocka konsumenten utan för att smeka hennes sinnen. Han tror inte heller på viner som måste sparas 10 år innan de kan drickas. Han har givetvis ingenting emot att dricka äldre viner men vill att de också ska kunna avnjutas i sin ungdom. Översatt till vinmakning innebär det hårt arbete i vingården, rigorös selektering, kort maceration (4-5 dagar) i rotofermenters och en relativt varsam fatbehandling (endast 20% nya fat för standardbarolon och Arborina och 50% för Brunate).

Elio Altare Barolo 2003 (578 kr) är ljust röd i färgen med nebbioloorangea, nästan vattniga ytterkanter. Doften är stor, atypisk och varm. En försiktig fatighet samsas med bränt socker, gula rosor och mörka bär. I munnen är vinet som vanligt elegant, balanserat och friskt med långfibriga och lena tanniner. Det här är ett mycket drickvänligt vin, så långt från nya världens dopade jättebabies man kan komma. Eftersmaken är lång och elegant med en liten beska. Det känns att den svåra årgången har satt sina spår och vi upplever att 2003:an är betydligt sämre än den fantastiska trion av Altare Barolos från 01, 00 och 99.

Vällagrad Pierre Peters Extra Brut Blanc de Blancs


När vi sommaren 2005 besökte Pierre Peters i Mesnil köpte vi, utöver lådorna med Cuvée Speciale 1998, en ströflaska Extra Brut . Den har legat i källaren sedan dess och har därmed fått minst 3 års flasklagring efter degorgering. Av korkens utseende att döma är det nog ytterligare några år till.

Från att ha varit en av svenska vinskribenters favoritchampagne har Pierre Peters fått en hel del kritik senaste året. Bland annat sablade Kronstam ner standardcuvéen för något halvår sedan. Vi tycker att kritiken är lite orättvis och beror på att Pierre Peters säljer sin champagne snabbare idag och de flaskor som säljs på systembolaget är alldeles för unga. Vi har druckit många Pierre Peters i Sverige de senaste åren som varit sådär kartigt päronsplittiga som för ung Blanc de Blancs alltid är. Men vi tror alltså att problemet är ungdomen och inte en sänkt kvalitetsambition från odlaren. Nåväl, kvällens flaska kommer inte lida av några ungdomskrämpor.

När vi öppnar Pierre Peters Extra Brut Blanc de Blancs sprids en mjuk och inbjudande doft av äppelmust ur flaskan. Färgen är ljust halmgul och moussen livlig. Doften är snustorr, ren, fräsch och otroligt aptitretande. Mesnils härliga mineralkaraktär blir tydligare när sötman är lägre men å andra sidan blir inte doften heller lika flamboyant. Det doftar trocadero, mineral, hav, lime och kanderade apelsinskal. Ganska snabbt framträder små mognadstoner av Karl Johansvamp och rostade hasselnötter. I den torra och något enkla smaken återkommer mineral, hav och mognadstoner. Syran är relativt låg och eftersmaken tyvärr inte särskilt lång.

När man dricker den här typen av ”semi-zero-dosage” inser man vilket slöseri med fina råvaror det är när vinmakarna i regionen är för trigger happy med sockerströaren. Pierre Peters har 4 gram socker per liter vin i sin Extra Brut och givetvis kan man tänka sig mer, men alla de hus som öser i 10 gram eller mer i sin Brut är i vår mening inget annat än rena och skära populister.

onsdag 28 maj 2008

Junisläppet 2008

Måndag 2 juni är det dags för nästa släpp på bolaget och antalet intressanta viner är i vårt tycke betydligt mindre än det var i majsläppet.

Nåväl, några riktigt intressanta viner finns det såklart alltid. Domaine La Barroche Pure 2004 (320 kr, 92RP, 92WS) lockar även om vi blev lite besvikna på deras Reserve 2005 häromveckan. Sen kommer en drös med Gaja-viner från Piemonte men de är ju som bekant väldigt dyra. Sori San Lorenzo (2495 kr) ska, om litar på utländska bedömare, tydligen vara snäppet bättre än Sori Tildin (2495kr) men vi har tyvärr aldrig haft förmånen att smaka någon av dem. Röttorp tycker tvärtom, han hävdar att Sori Tildin är världens bästa Nebbiolo. Men med tanke på hur mycket vin man får för en tusenlapp i Piemonte känns det ändå tveksamt att den ska vara värd pengarna. Från Gaja kommer även två Brunellos, Sugarille 2001 (775 kr) och Rennina 2001 (650 kr) men vi lägger hellre pengarna på Poggio Scalettes Il Carbonaione 2003 (360 kr). Vi hade den stora förmånen att få dricka den på magnum av årgång 1999 ganska nyligen. Kräver lång lagring men belönar den tålmodige! Det finns för övrigt ett fåtal flaskor av Il Carobonaione 2004 (380 kr) kvar på passagen.

Från Frankrike kommer tre bourgogner från numera pålitliga Trapet, samtliga från toppåret 2005. De är också väldigt dyra och det känns som att man får mer för pengarna på annat håll. Bordeaux representeras av en radda viner som redan har några år på nacken. Château Tayac 2000 (195 kr) från Margaux drack vi förra sommaren på plats och den är ett fynd. Tål längre lagring men vi ser ingen anledning att vänta, redan för ett år sedan var den komplex med begynnande stallighet och lite knäck.

måndag 26 maj 2008

Fonterutoli Chianti Classico 2006


De flesta bedömare tycks eniga om att 2006 verkar uppfylla sina löften om att bli ett riktigt bra år i hela Toscana, det bästa sedan 2001.

Familjen Mazzei är en pålitlig kvalitetsproducent utanför den lilla byn Castellina in Chinti norr om Siena. Deras tillhåll heter Castello di Fonterutoli (uttalas tvärtemot vad många tror med betoning på tredje stavelsen), en vacker samling stenbyggnader inbäddade i grönska. Där finns också ett provningsrum där de säljer sitt vin, tvålar och lite andra turistlockelser.

Fonterutoli Chianti Classico 2006 är ungt blåröd i färgen och har en högklassig, vacker doft av mörka körsbär, choklad och lagomrostade fat. De lite mörkare tonerna gör att tankarna nästan far åt Brunello snarare än typisk Chianti. Smaken är intensiv och modern med toner av körsbär, björnbär, salvia och chokladiga fat. En stram, ung och lite eldig avslutning fortsätter långt efter att vinet passerat ner i strupen tack vare underbara syror och en behaglig svag bitterhet. Det kostar 149 kr och är väldigt, väldigt mycket vin för pengarna.

Domaine La Barroche 2005


Ett av majsläppets lite mer omtalade Châteauneufer, Domaine La Barroche 2005, sålde som väntat slut ganska omgående. Förvånansvärt nog kom någon vecka senare ytterligare ett parti om ca 100 flaskor in till Passagen. Vi köpte ursprungligen en låda av vinet, helt ämnad för källaren, men när vi fick nys om restpartiet införskaffade vi 4 flaskor till varav en fick sätta livet till i onsdags.

Våra förväntningar var minst sagt höga med tanke på allt buzz som föregår både domänen och årgången. Winespectator hyllade vinet med 93 poäng och Robert Parker gav 89 poäng men med brasklappen att han alltid är ogin mot nya domäner. Här hemma var Livets goda lite snålare och delade ut 85 LGP. Helt klart är att prislappen på 257 kr måste anses låg i förhållande till de omdömen som vinet erhållit på den internationella scenen.

Vi provar vinet okarafferat i syrahglas. En mycket stor, mörk doft med svartrostade fat, söt varm lakrits och mörka bär exploderar i näsan. Faten har satt tydliga avtryck i form av svart rökighet. Det luktar både dyrt och fläskigt och förväntningarna höjs ytterligare ett snäpp.

Tyvärr klarar smak och munkänsla inte riktigt av att möta förväntningarna som näsan skruvat upp. Alkoholen är junior och spretig vilket gör att vinet känns överdrivet visköst och lite tungt. Den feta, salta avslutningen påminner om gymnasietidens laborerande med lakritsshots gjorda på Turkisk Peppar löst i vodka. Eftersmaken är lång och intensiv tack vare den höga koncentrationen men den är inte driven av höga syror.

Det här är trots allt ett bra, om än fortfarande obalanserat, vin som vi hoppas blir ännu bättre med tiden.

Vi slänger ner alla flaskorna i källaren och överväger att låta bli köandet efter domänens finvin "Pure" av årgång 2004 som kommer 2 juni...

måndag 19 maj 2008

Veuve Cliquot Sec


Vi dricker sällan champagne med högre sötma än Brut men ikväll delar vi på en Gula Änkan tillsammans med goda vänner.

Veuve Cliquot Sec har en vacker mousse i glaset men i näsan vinner den vaxiga, dova sötman över både den autolytiska karaktären och eventuell mineralitet. I munnen är inte vinet jättesött men fräschören hämmas ändå av sötman, trots att syranivån är helt godkänd.

Det här är inget vin vi köper själva men tänker man bort prislappen är det ett bra mycket trevligare bersåvin än många andra halvtorra viner på bolaget.

söndag 18 maj 2008

Château Lanessan 1996

Efter den mindre behagliga La Guiraude 2001 byter vi sida i Frankrike och hoppar till Médoc och Château Lanessan 1996. Det är en Cabernetdominerad Cru Bourgeois Supérieur (fast det får man ju inte säga längre) från Cussac nära S:t Julien. 1996 var ju ett stort Cabernetår som de flesta i Médoc håller som årtiondets främsta efter 1990.

Château Lanessan 1996 har en tegelröd klar färg och doftar trevlig, lite enkel Bordeaux. Plommon, ceder, fat och jordkällare samsas alla i en inte alltför stor doft. Smaken är behagligt mogen med torkade plommon, fat och en begynnande stallighet.

För 225 kr får man inte så mycket Bordeaux nu för tiden men Lanessan måste ändå anses prisvärt och det gör sig väldigt bra till våra grillade fläskkotletter med fransk potatissallad och babyspenat.

Alain Graillot La Guiraude 2001

Dags att för andra gången på relativt kort tid testa Alain Graillots prestige-Crozes-Hermitage La Guiraude 2001. Alain Graillot har ju hyllats i många år av den svenska vinkritikerkåren med Kronstam i spetsen men vi har aldrig lyckats lista ut riktigt var storheten ligger. Vi upplever inte att han gör dåliga viner men inte heller att han uträttar några storverk.

Alain Graillot La Guiraude 2001 doftar initialt bångstyrig Syrah som fått besök av en minst sagt besvärande kusin från landet, gödselstacken. Vi har generellt sett ingenting emot stallighet i vin (tvärtom!) men här luktar det faktiskt lite obehagligt. Under timmarna i glaset ändrar doften dessutom karaktär och framstår efter tag som rå njure. Men inte på det där trevliga ungburgundiska sättet, snarare som stickig urin.

I smaken är det obehagliga gödselinslaget fortsatt tydligt. Tanninerna har smält, koncentrationen borde vara bättre i en Guiraude och en fadd, lite sumpig munkänsla infinner sig efter att man svalt. Förmodligen var vinet bättre för några år sedan.

Sammanfattningsvis är vinet tyvärr återigen en stor besvikelse och den tredje och sista flaskan i källaren kommer drickas med väldigt låga förväntningar. Dagen efter kommer M&T på middag och förvärmning inför festen hos C&N. De hjälper oss att avsluta flaskan men som väntat kan de tyvärr inte annat än instämma i vår kritik.

måndag 12 maj 2008

Avslaget på munskänkarna

I onsdags hade Munskänkarnas Stockholmssektion champagneprovning ledd av Josephine Edelskog som har en diger meritlista på området. För mig som tidigare aldrig deltagit i massvinprovningar var det med spänd förväntan som jag begav mig med två vänner till Näringslivets hus.

Josephine höll ett kortare intro som främst bestod av ett rabblande av samtliga champagneårgångar sedan 1979. Det hade kanske varit intressantare att gå in lite mer på några bra årgångar än att bara skrapa på ytan på alla.

Efter genomgången kom de 6 champagnerna in en i taget, en process som tog åtminstone 30 minuter. De serverades i minst sagt måttliga mängder och var rumstempererade! Dessutom var det olika glas för olika viner. Men den rumstempererade droppen som fick de brokiga glasen att rinna över var att mitt sjätte och sista vin var korkskadat. När jag försiktigt påtalade detta fick jag endast svaret att "det nog bara är lite oxiderat" och att vinet var slut så jag kunde inte få ett nytt glas.

Temat för provningen var årgång 2002 och följande viner var representerade: Deutz Blanc de Blancs, Jacquart Mosaïque, Duval-Leroy Trepail, Franck Bonville, Audoin de Dampierre samt Leclerc Briant Divine.

Eftersom förutsättningarna för en bra provning inte riktigt fanns blev mina noteringar kortfattade. Franck Bonville för 299 kr stod upp väldigt väl mot de något dyrare konkurrenterna med fin chardonnayfrukt och stålvass syra. Deutz var bra och Duval-Leroy föll många i smaken men för mig stod en besvärande banonarom i vägen för ett riktigt högt betyg.

Sammanfattningsvis kommer det nog dröja innan jag deltar i massmöten av det här slaget...

lördag 10 maj 2008

La Spinetta Langhe Nebbiolo 2005

Systembolagets majsläpp var otroligt bra i år och innehöll bland annat ett flertal viner från popproducenten La Spinetta i Piemonte.

Vi handlade Barbaresco och Barbera och en låda Langhe Nebbiolo. Tidigare använde vissa producenter i Piemonte den beteckningen på nedklassad Barolo men idag betraktas det snarare som ett instegsvin för att locka konsumenter som vill kunna konsumera sina viner unga eller som inte vill lägga ut 300+kr för en Barolo. Ett bra exempel på detta fick vi sommaren 2005 höra av Anna Scavino som berättade att pappa Enrico skapat Paolo Scavinos Langhe Nebbiolo just för att kunna demonstrera och marknadsföra husstilen i en lite lägre prisklass.

Det här inlägget handlar dock om La Spinetta Langhe Nebbiolo 2005. Den har en mörk vacker färg och doftar Barolo i den moderna skolan. De medelhårt rostade faten håller sig faktiskt lite i bakgrunden och istället tävlar jordgubbssylt med mörka bär och kanske någon violton, om vår uppmärksamhet. Smaken är exklusiv och medelfyllig med söta, välgjorda tanniner, skogsbär och bra ryggrad. I likhet med många stora viner har Langhe Nebbiolo kombinationen av bra koncentration och fräschör; vinet är trots tanninkostymen på gränsen till saftigt men absolut inte syltigt. Det är ett mycket bra vin för de i sammanhanget försiktiga 225 kronorna.